Louis Vuitton – Marc Jacobs, l’odyssée suit son cours

Just nu | Publicerad 16 maj 2012

1854 startade Louis Vuitton som väsk- och koffert återförsäljare. Idag är företaget ett av världens mest kända modehus. I spetsen står Marc Jacobs som gärna flirtar med samtiden och konstnärer som Takashi Murakami.

Har du vägarna förbi Paris? Utställningen Louis Vuitton – Marc Jacobs visas just nu på musée des Arts Décoratifs och pågår fram till 16 september. Inträdet är 9.50 Euro. Här kan du också köpa boken Luis Vuitton/Marc Jacobs, 308 sidor varar 300 är illustrationer.

Louis Vuitton – Marc Jacobs exhibition at Les Arts Décoratifs in Paris until september 16 2012.

Snackman

En tanke eller två | Publicerad 16 maj 2012

I New York slåss man på tunnelbanan och det är inget nytt.

Vid stationen Spring Street börjar en ung man och kvinna att bråka på tåget när dörrarna stängs. Kvinnan, i 20-årsåldern, sparkar mannen i magen två gånger. Sedan ger han tillbaka.

Då glider New Yorks nya hjälte mellan. Beväpnad med en påse chips och gummibjörnar ställer sig ”Snackman” utan att säga ett ord mellan slagskämparna -- och fortsätter äta.

- Jag såg dem sparka varandra rätt brutalt och klev in för att se om jag kunde hjälpa till. Vi hade skrattar åt att jag inte ens slutade äta chips när jag stod mitt i det, säger Charles Sonder, 24, enligt Daily Mail.

Nu är ”Snackman” stadens mest eftertraktade singel. Nya ordet heter passivitet.

Snackman.

Min stackars granne

Paris (om staden där jag bor och så många vill åka på en romantisk weekend) | Publicerad 15 maj 2012

Idag kom polisen och hämtade honom. Han såg så olycklig ut när han blev inskuffad bak i en polisvan med händerna på ryggen iklädda två handklovar.

- Vad har jag gjort för fel? Skrek han. Jag har inte gjort något.

Nej. Men nog ska det bli skönt att slippa Celine Dion klockan tre på natten och samtalen med hans demoner på decibel tretusen. Nu ska jag äntligen få sova och det hoppas jag att han också får på en trygg, psykiatrisk mottagning med rätt medicin för schizofreni.

My poor schizofreni-neighbor finally got help.

Skrivtävling!

Min bok (om att skriva och ge ut en roman) | Publicerad 15 maj 2012

Astrid Lindgren på Rabén&Sjögren där hon var chef för barnboksutgivningen under många år.

Nu är det bara någon vecka kvar till min debutroman lanseras! Om du skulle skriva en bok, hur skulle den börja? Skriv ett A4 och skicka till mig på ida@idapyk.com innan tisdagen den 22 maj.

Vinnarbidraget får ett exemplar av mindebut roman samt blir publicerad på bokförlaget Rabén&Sjögrens hemsida.

Rabén&Sjögren tillhör Norstedts Förlagsgrupp och ger ut barn- och ungdomslitteratur. Här finns Tove Janssons Muminböcker och Astrid Lindgrens älskade berättelser. Astrid Lindgren debuterade på Rabén&Sjögren och jobbade även som chef för barnboksutgivningen i många år.

Skriv så pennorna brinner!

Har ni frågor angående tävlingen? Skriv dem i kommentarsfältet nedan!

If you would write a novel- how would it begin? Write a A4 and send to me: ida@idapyk.com. The winner will get a copy of my coming novel + published on Rabén&Sjögrens website- one of Swedens leading publishers with writers such as Astrid Lingren and Tove Jansson.

Öknens ros

En tanke eller två | Publicerad 14 maj 2012

Jag borde skriva men det gör jag inte – jag läser Aftonbladet.se

I Syrien dödar man dem som bokstavligen försöker utöva det fria ordet genom demonstrationer. Regimen skjuter urskillningslöst rakt in i folkmassor. Amnesti rapporterar om vedervärdig tortyr.

Samtidigt sitter Asma al-Assad, Syriens första dam, vid sin dator och beställer exklusiva Christian Louboutin med 16 centimeters glitterklack för 40 000 kronor.

””Öknens ros” har förvandlats till arabvärldens Marie Antoinette”, skriver Aftonbladet.

De som ser det och som är med på det. Vi som låter det passera.

Rose in the desert.

”Hur gammal är du då? Vilken klass går du i? Oj, vad stor du har blivit!”

En tanke eller två | Publicerad 14 maj 2012

Hjälp mig. Gör vad ni vill men tala inte så med mig när jag är barn. Jag förstår att det finns de bästa avsikter bakom, men de är för tydliga. Det blir inte naturligt och den som utsätts för det svarar med att bli generad och förbannad.

Så var jag tillexempel i Skåne på tillfällig visit. Min lillasyster Sofia är en intelligent flicka på åtta år. När vi mötte en fet snäll tant talade hon till henne med hög klar, röst och sa;

”Åh, det var nog minst fem år sen jag såg dig sist. Ja, du kommer nog inte ihåg mig. Men jag kommer ihåg dig. ”

Det sista sade hon med ett stort triumferande skratt.

Jag såg på Sofia. Hennes ögon var uppmärksamma, artiga och generade. Hon förstod inte alls.

Barn har en förvånande tolerans. De vet att vuxna ofta talar till dem med betoningar, små miner, gälla röster och onödiga skratt – men att de gör det för att vara snälla. Barn vet, de tycker inte om det men de inser sakligt att det är så det är mest. Inget att göra åt det.

Vi har en nära släkting, Nina Södergren, som är diktare och konstnär. En kväll när jag själv var i Sofias ålder var vi inbjudna på en konstutställning på Öland. Att gå på utställning är ganska festligt i sig, det är en plats som inte är särskilt utformad för barn. Den här utställningen var extra kul med konstiga djur och fantasieggande miljöer. Medan vi gick runt bland tavlorna märkte jag något ovanligt- när Nina talade pratade hon lika mycket till mig som till mamma. Det handlade om olika målartekniker och sånt som jag kanske inte begrep. Men det var det att jag räknades. Jag togs på allvar. Fler gånger vände sig Nina till mig och sa: ”Eller vad tycker du?” och jag nickade och lös och kände hur jag växte minst tre centimeter.

Efteråt gick vi och ”tog ett glas” på en lokal restaurang. Vi satt uppe länge och fnittrade och pratade och jag var med trots att jag var sömnig. Och ingen sa: ”Men får du verkligen vara uppe så här sent?” Det var alldeles naturligt att jag satt uppe klockan elva en lördagskväll.

För mig var det nog en av de roligaste kvällarna jag varit med om. Därför att jag blev behandlad som en människa.

Talk to children like an equal.

Små tillfällen på tu man hand (minnesbild med pappa)

Där jag växte upp. | Publicerad 13 maj 2012

Ikea. Här ska pappa och jag leta möbler till mitt nya rum. Vi vandrar mellan de olika avdelningarna och glor på Billys hyllor och mäter längden på ett nytt skrivbord. Vi hittar en sänglampa, praktiska förvaringsboxar och pennor. Pappa är på bra humör. Vi tar hissen upp till restaurangen och äter lunch. Pappa beställer lax med dillstuvad potatis, dricker öl mitt på dagen. Jag får köttbullar med lingonsylt och Coca cola till.
”Idag ska vi fira”, säger pappa.
Exakt vad det är vi ska fira förstår jag inte riktigt. Men de här ingår i de små festtillfällen mamma och pappa har lagt sig till med sedan skilsmässan. Varje tillfälle med deras dotter på tu man hand är en fest. Då ska det firas med chips eller Coca cola. Alla små korn av dåligt samvete ska slätas över och packas in i en fin present. Titta, vad fint det kommer bli med din nya Billys hylla! Åh, vad bra allt kommer bli nu. Vi äter lunchen under tystnad och det är en del jag funderar över när vi sitter där. Som om pappa trivs i sitt nya hus? Är han lycklig nu? Och vet han att mamma redan har träffat någon ny? Men jag vet inte hur jag ska fråga om det, frågar inte heller. Jag dricker upp Coca colan och säger tack för lunchen, det var gott. Sedan tar vi hissen ner igen. Vi ställer oss i den oändliga kön på bottenvåningen, trängs med barnfamiljer, betalar, stuvar vi in alla nya prylar i bakluckan på pappas Volvo.

Det är mycket trafik när vi kör ut på landsvägen. Pappa tar av på en mindre väg och växlar upp. Bilen skjuter fart när vi kör genom förorten ut mot Österlen. När vi kommit en bit blinkar pappa oväntat av och kör in på vägrenen. Han låter motorn stå på. Milslånga potatisfält omger oss. Bortom dem ligger den tysta granskogen. Han drar ner bilrutan och vänder ansiktet ut mot ljuset.
”Trivs du hos mig?” frågar han.
”Ja”, säger jag.
”Men du vill hellre vara hos mamma?”
Jag tittar på pappa där han sitter bredvid mig, hans ansikte är fortfarande vänt mot solen. Han blundar.
”Jag tycker om att vara hos dig med”, säger jag.
Nu vänder han ansiktet mot mig, han lägger handen över mitt hår. Sedan slår han av motorn.
”Ida. Det här med mamma och mig… Det har hänt en del grejer som är svåra att tala om. Jag vill ju berätta allt och så, men… Kanske kan vi prata om det när du blir lite äldre… ” Han vänder ansiktet ut genom fönstret igen, tar ett djupt andetag. Jag vill säga att det är lika jobbigt för mig, minst, och vi skiter i det här nu. Vi behöver inte prata om det, men jag sitter bara tyst när han fortsätter: ”Det jag vill säga är att det kommer bli bättre, även om det blivit en del förändringar, förstås, och fler kommer säkert. Mamma och jag måste ju gå vidare nu. Förstår du vad jag försöker säga?”
”Jag tror det.”
”Bra, jag vill bara att du ska veta att du kan prata med mig. Du är min vän Ida. Vi kan prata med varandra, okej?”
”Okej”, svarar jag.
”Bra.”
Han vrider om startnyckeln. Jag känner hur det suger i mig när jag tänker på det jag vill få ur mig. Precis innan vi kör ut på vägen igen säger jag det.
”Vet du att mamma har träffat någon?”
Det blir tyst i bilen. Bara motorns ljud morrar mellan mig och pappa.
”Jaha”, säger han bara. Han drar om ratten några varv och svänger ut på vägen igen. Foten går i botten på gasen så bilen tjuter när vi slirar farm längst vägen. Det är en backig sträcka vi kör på ut mot Kivik. Pappa kör fort med fönstret nere, fartvinden viner genom bilen och för in doften av skog. Jag sneglar på pappa i profil och försöker komma på något bra att säga. Något som gör det lite mindre jobbigt.

A memory with my dad.

À la campagne

Franska kusten (Deauville, Rivieran och andra guldkorn) | Publicerad 11 maj 2012

Jag.



Hund.

Leoparder.

I Étampes.

Rapsfält.


Uggla.

Hängmattsmys.

Lunch!



Drömmar i trädgården.


Panthéon.

Sönderrivna valaffischer.

Ljus över broarna vid Seine.


Margareta.

Hoppas ni får en fin helg. Puss.

Countryside.

Hej Malin Ahlin!

Djur (människoapor och andra schimpanser) | Publicerad 10 maj 2012

Malin Ahlin beskriver sig själv lite som en giraff – lång och gänglig med huvudet bland molnen. I höst är hon aktuell med illustrationerna till en nyutgåva av Henning Mankells bok Katten som älskade regn. Snart kommer egna barnboken. Själv är jag smått förälskad i Malins drömska illustrationer och planerar ett framtida hemligt projekt. Nedan följer en liten intervju!

När började du rita?
- Jag har nog alltid tecknat. Det var redan på lågstadiet mitt intresse började. Jag var inte särskilt bra i något ämne alls men när det gällde teckning och pyssel så glänste jag.

Dina bilder är drömska, vart hämtar du inspiration från?
- Tack så mycket! Jag får min inspiration från min omvärld precis som alla andra. Det handlar bara om att vara uppmärksam. Magin finns överallt, det gäller att notera och spara den för tillfällen då den behövs.

Tyck till!

En tanke eller två | Publicerad 09 maj 2012

Som ni kanske har märkt har jag dragit ner på bilder av mig själv och fokuserar mer på små vardagsbetraktelser och tankar om livet. Det är ett medvetet beslut. Jag vill använda min blogg till större portion hjärta och mindre bilder av frukostar och kycklingsallader. Bra eller dåligt, vad tycker ni?

As you may have noticed I have lately reduced pictures of myself. Instead I focus on little thoughts on life. Good or bad?