En Piratsaga

Personligt (om mig, mest) | Publicerad 19 januari 2011

Som ni kanske vet, har jag en särskild relationer till Pirater (bland annat är min kollektion för La Redoute inspirerad av just Pirater). Här kommer en Piratsaga från Paris.

- Sen när jag har ätit upp glassen, måste jag dra, säger han och tittar ut över vattnet.
Klockan är halv åtta, men det är fortfarande ljust ute. Små rosa moln ligger och lyser över de grå hustaken. Myggor dansar i luften. En koltrast hörs sjunga långt borta. På andra sidan Seine skymtar man Eiffeltornet i en avlägset glittrande rand.
– Måste du? säger jag och känner hur ynklig min röst låter.
Vi har redan ätit fyra crêpe med glass, och köpt en flaska Fanta. Ändå är det som en oro inom mig, jag vill veta när vi ska träffas igen. Men det är omöjligt att få fram. I sak är det hur enkelt som helst. ”Ska vi ses imorgon? Vad gör du på tisdag? Det går en bra bio vid L’Odéon, har du lust att hänga med?” Men det är något med honom, som säger att han inte vill veta av sådana standardrepliker.
– Vad är planen för kvällen då? säger jag sen. Just en sådan fånig fråga.
Han svarar inte på det, och jag ser inte hans ansikte för det är vänt bort.
– Ska vi gå en sväng? säger han istället. Bort till kajen och titta på båtarna?
Sakta släntrar vi över bron. Kvällen är mjuk och varm. Nere vid kajen ligger små båtar med vita segel. Stora lyftkranar, som sträcker på sig liksom för att visa hur högt det är till himlen.
– Man skulle ha en båt, eller hur? Fira seglet och känna hur den första darrningen tar i skrovet innan man flyter iväg.
– Vi kan ju ta en båt här, tycker jag.
– Jo, men det är svårare än du tror. De har licenser och skit, nummerplåtar och ägarbevis. Sedan finns det sjöpoliser, som kommer och tar dig.
– Det låter som du redan har provat det?
– Visste du inte att det finns pirater i Paris? Jo, det är säkert. Du tittar just nu på en livs levande.
– Jag trodde piraterna bodde i Somalia eller nåt numera.
– Somalia? Det är ju i Afrika. Kanske dit man ska segla då. Vad sägs?
Han går fram till en av båtarna, ställer sig med ena foten på plankan som leder upp till fören och bugar högtidligt.
– Välkommen ombord, min sköna!
– Du är ju galen, säger jag men kan samtidigt inte stå emot. Plankorna är hala och halvruttna. Vattnet luktar unket. Vi står framme i fören och tittar ner i det gråbruna vattnet som rör sig, glittrar, viskar. Jag huttrar till.
– Fryser du? undrar han. Du har alldeles för lite på dig. Pirater måste klä sig ordentligt, det kan bli ruskigt väder till sjöss.
Han ställer sig nära mig, så att hans ljusblå skjorta snuddar vid min randiga bomullsklänning. Hans höft vilar lätt mot min, men bara så att man precis anar det. Gör han det med flit?
– Har du börjat få hemlängtan än? undrar han.
– Nej, jag trodde det var du som hade bråttom hem?
– Jo, jag hade. Men nu skiter jag i det.
Jag skrattar, ett svagt skratt som kvällen genast äter upp. Det är nästan mörkt ute.
– Vi sätter oss, säger han. Det kan vara bra att ladda batterierna innan vi seglar iväg.
Det finns en ingen bänk längst fram i båten, men ena seglet som inte är hissat ligger i en tjock hög. På den med ryggen mot väggen är det nästan bekvämt. Jag kryper nära honom och vi tittar ut över vattnet. Hans ögon ser sorgsna ut. Precis som om han tänker på något, som gör honom ledsen.
– Vad du är tyst. Du tänker på något? frågar jag.
– Tyst! viskar han. Det är något som låter, hör du inte?
Knäpptysta lyssnar vi ut i mörkret. Ett surrande, burrande ljud får hela bänken att skaka. Det är hans mobil, som ligger och ringer i fickan.
– Fan, mobilhelvetet. Aldrig får man vara ifred. Men okej, de vinner.  Jag är ledsen, men vi måste dra.

Han går en bit framför mig, men då och då vänder han sig om för att se efter att jag hänger med. Hans hår är rufsigt och lite utväxt i nacken. Profilen rakryggad, självklar.
En svart katt möter oss på vägen ner till min gata. En man grälar på sig själv, medan han kissar mot en grön lyktstolpe. På asfalten bredvid sitter en ensam kvinna med skylten ”J’ai faim”, och jag tänker att det nog betyder att hon är hungrig.
Han saktar in och går bredvid mig utan att hålla i mig. Ändå känner jag honom i varje nerv. Det är som om jag har influensa och galna kosjukan på samma gång. Det värker i huvudet, magen, halsen.  Pulsarna dunkar onaturligt fort och hårt. Ord trängs inne i mig. Jag vill säga. Ja, vad är det jag vill säga? Tack för promenaden och båten och för att han är han…
Precis när vi kommit fram till porten vänder jag mig mot honom för att säga det. Men det går inte. Munnen lyder inte och jag förblir stum. Iställlet lutar han sig mot mig och viskar i mitt öra;
– So long min Paris pirat. Vi ses ute på havet, eller på en båt i Seine, eller så ringer jag dig imorgon.

TRANSLATION: A Pirate tale from Paris.

Besksyrlig citronkräm och blå björnbär som växte vilt i skogen där jag väste upp.

Personligt (om mig, mest) | Publicerad 17 januari 2011

En av de bästa sakerna med att bo i Paris (jo, men det är säkert) är att de har världens bästa efterrätter.

Här är mina fem favoriter:

* Citrontårtan (Tarte au Citron)

Hård mördegsbotten, besksyrlig citronkräm och sockerpösig, gyllene marängsmet ovanpå. Men också de vansinnigt ljuvliga strimlorna av citronskal. Alltså den oemotståndliga blandningen av beskt, sött, mjukt och hårt.

* Hallontårta (Tarte aux Framboises)

Färska, söta hallon badande i pudervit gräddsmet överdragen med knaprig mördeg.

* Björnbärspaj (Tarte aux müres).

För björnbären, för att de inte är helt söta utan också sura och mörkt blå och växer vilt i skogen där jag växte upp (på Österlen i Skåne).

* Chokladtårta (Tarte au Chocolat)

Choklad som smälter i munnen. Och som gör det mjukt och varmt och snällt i magen långt efteråt.

*Macaron.

En luftig boll gjort på äggvita och något mer som jag inte vet och inuti ett lager med en oemotståndlig kräm. Finns i alla smaker du kan tänka dig.

Vilka är era favoritefterrätter?

TRANSLATION: My top 5 desserts in Paris.

Elle-galan!

Mode (och sånt) | Publicerad 15 januari 2011

Jag på röda mattan med min pojkvän Nicholas (via Skype).

Årets Make up artist, Fredrik Stambro, som också har sminkat mig i Paris!

Årets Hederspristagare Pär Engsheden.

TRANSLATION: Pics from Elle Awards in Stockholm.

Redo för Elle-galan!

Mode (och sånt) | Publicerad 14 januari 2011

Nu är jag redo att gå på Elle-galan! Så här ser jag ut!

Klänning: Giles Deacon
Smycken: Vintage

Eftersom det bara får komma kreddiga kändisar till Elle-galan och min respektive inte var bjuden har jag tagit med honom till röda matten via skype, see you there!

PS. Och är inte en Mac Book Pro och iphone världens kanske snyggaste accessoar? 

TRANSLATION: Ready for the Elle Awards!  Since only cool celebrities are invited, I have my boyfriend with me threw Skype. (This was the only way to bring him.) PS. But isn’t a Mac Book Pro and iphone maybe the coolest accessory?

Boaormar och sånt

Personligt (om mig, mest) | Publicerad 12 januari 2011

Nu ska jag berätta om världens farligaste kille. Det är ingen vild best med stora huggtänder och en enorm käft, som ser ut att kunna svälja både rödluvan och hennes mormor (nåväl, han kan ju det, men det är inte så han har ihjäl dig). Det är en boaorm. 

Listigt slingrar ormen sig i skogen och när han ser sitt byte kramar han ihjäl det. Avarten människan fungerar på ungefär samma vis. Det är alltså inte killen som skriker och super och knarkar och hamnar på kåken då och då. Det är killen som slingrar sig om ditt hjärta och kramar ihjäl dig i tystnad.

Ett kännetecken för den här typen av kille är att han är verkar snäll, kanske tittar under lugg lite sådär. När ni är ensamma är han bra på att kramas, hemskt bra på att kramas. Och du anar inte alls, att just den kramen kommer leda till din död.

”Ormar lever vanligen ensamma och deras sociala beteende är mindre välutvecklat. De möts bara under ett fåtal situationer, såsom vid parningen” (hämtat från Wikipedia).

Hur många dessa fåtal gånger är varierar. Men en orm lever aldrig i par (hur bra han än är på att kramas) När parningen är över slingrar han sig lugnt vidare till nästa byte. Skrämmer du honom väser han lite, skäller aldrig som en best. Sedan kramar han en elak kram och kväver dig sakta.

Ormarnas mun är formad så att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen (Wikipedia), därför ser ingen annan hans mord. Vissa ormar kan öppna munnen så mycket att de kan svälja ett helt vildsvin, andras flera flickor i veckan.

Nastassja Kinski.

Har ni träffat någon orm?

TRANSLATION: Boa constrictors and things.