En bok

En Bok | Publicerad 31 januari 2012

”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”, är en bok av Alex Schulman.

Alex är journalist, bloggare och programledare. Han debuterade som författare med ”Skynda att älska” en minnesroman om pappan Allan Schulman, som avled 2003. Den här boken är tillägnad Alex fru Amanda.

Ett utdrag ur boken:

”(…)Om 30 minuter ska Amanda göra sitt första ultraljud. Vår barnmorska har försäkrat oss om att det är helt odramatiskt, att kontrollera fostret och att se till att ”allt sitter där det ska”.
Det där uttrycket.
Att allt sitter där det ska.
Det spökar för oss.
Vi sitter på restaurang Jacobs på Artillerigatan och hetsar upp varandra. Jag målar upp konturerna av ett skräckscenario och Amanda fyller i med färger. Vi tänker så fasansfulla tankar. Efter en stund står det alldeles klart för oss hur det kommer att gå till. Barnmorskan kommer att leende placera Amanda på en brits och så börjar hon söka efter fostret med sin apparatur.
”Där har vi den lilla krabaten”, säger barnmorskan muntert efter en stund. Men så plötsligt stelnar leendet på tanten. Ögonen blir försiktigt större, pupillerna smalnar. Hon mumlar: ”Men vad…” Hon avbryter sig. Vi frågar vad som står på. Hon svarar inte, men ögonen blir ännu lite större.
”Det här kan inte stämma…”, mumlar hon.
Vi blir oroliga, frustrerade. Vi höjer rösterna. ”Kan du berätta för oss vad som pågår?”, ropar Amanda. Tanten springer bort till telefonen. ”Dr Bergström, kan du komma ner till undersökningsrummet. Det är något som jag tror du vill se här.”
Dr Bergström kommer in omedelbart, som om han stod runt hörnet och väntade, som om allt vore en ond sketch. Han hälsar på oss med ett myndigt leende och tar snabbt över apparaturen från barnmorskan.
”Men vad i hela helvete…”, säger läkaren häpet efter en stund.
”Jag sa ju att du skulle vilja se det”, väser barnmorskan som står höjd över hans axel.
Läkaren springer bort till telefonen.
”Ta med dig Johannesson, Schiller, Lundberg och kom ner omedelbart”, ropar han.
Det blir tumult i lokalen. Plötsligt kryllar salen av läkare som upphetsat pekar på skärmen och ropar i munnen på varandra. Mitt tålamod tryter. Jag skriker till dem, kräver att få veta vad i helvete som händer. Läkare sätter sig försiktigt på britsen bredvid Amanda, samlar sig, försöker hitta rätt ord.
”Jo, så här ligger det till. Av ultraljudet att döma tycks det alldeles som om fostret… har klövar.”
”Klövar?” säger jag häpet.
”Ja. Klövar. Två klövar där det ska vara händer och ytterligare två där det ska vara fötter.”
”Är det något fel på barnet”, säger Amanda förtvivlat.
”Jag måste tyvärr meddela att det inte är något barn i vanlig mening.
”Vad är det då”, frågar jag.
”Det är ett, ja…”
Han tystnar, samlar kraft. Sluter ögonen.
”Det är ett litet hovdjur.”
(…)”

- Alex Schulman.

Boken är en fin skildring av kärleken till en annan människa. Men, jag funderar. Han säger att Amanda har ”förändrat honom som människa”. Redan innan han träffar Amanda är han dock kritisk mot sitt sätt att leva, han har skrivit boken om sin barndom, till sin pappa. Kanske är Amanda en hjälp på vägen, en liten ängel som dyker upp och säger ”Du är på rätt väg, vi ska gå hit.” Änglar är viktiga. Han påpekar också att Amanda har valt honom, att det är unikt, men har de inte snarare valt varandra?

Jag är nyfiken på Alex fiktiva roman. Hoppas den kommer.

A book.

Santa Monica

Resor | Publicerad 31 januari 2012

En dag på stranden.

Jag.

Palm.

Strand.

Santa Monica Pier.



Havet.





Utsikt.

Sandskrift.



Fåglar flyger.



Mer fåglar.

Små fåglar i vattenbrynet.



Fåglar med lång näbb.

Fåglar med lång näbb flyger.

Haj.


Det var en fin dag. Puss.

A day in Santa Monica, CA

Morran

En tanke eller två | Publicerad 30 januari 2012

Bland Tove Janssons mymlor och homsor, finns en orm i paradiset Mumindalen.
Morran.
Alla varelser i dalen flyr, när Morran närmar sig. Fåglarna slutar sjunga, solen går i moln, vinden blir isande kall. Morran är stor och svart. In i hennes dammsugarkäft försvinner många olyckliga. Där Morran suttit fryser marken till is. Kyla, mörker och skräck följer i hennes spår. Alla i Mumindalen är rädda för Morran och tar dig, säger föräldrarna till sina barn.

Jag läste nyligen bilderboken Hur gick den sen? för min lillasyster, efteråt låg hon tyst en lång stund. Sen frågade hon:

- Vad hände med Morran, eftersom hon blev så kall?

Jag är van vid omöjliga frågor från mina småsyrror. Men den här etsade sig fast. Jag började grubbla över Morrorna ute i världen. Finns det inte alltid någon förklaring till deras öden?

Hermann Görings mamma åkte bort mitt i amningen och hans älskade Karin dog i förtid. Joseph Goebbels fick en höftsjukdom i 8-årsåldern. Vem vet vad som präglat koncentrationslägrens Irma Greese, innan hon började göra lampskärmar av människohud. Att ledningen bakom Lehman Brothers flydde till prostituerade och levde i en bräcklig låtsasballong med olyckan som utgång blev ett faktum efter finanskrisen 2008.

Ungefär så långt hann jag i mitt grubbel, innan min lillasyster hade funderat färdigt.

- Jag vet varför Morran blev kall, sa hon. Hon var så ensam.

Grymma öden har gjort Morror ensamma. Men vad gör vi åt det? Inte mycket. Vi orkar inte. Kort efter kvällen med min lillasyster läste jag nästa muminbok. I Pappan och havet upptäcker mumintrollet, att den hemska Morran är förälskad i hans lykta. Han sätter den på stranden och låter Morran närma sig. Den iskalla, oåtkomliga Morran börjar dansa framför det vänliga, varma ljuset. De kvällar mumin inte är på stranden med lampan hör han Morrans klagande, övergivna tjut. Det är det enda livstecknet han får från henne. Annars är Morran lika frånstötande som vanligt. Mumin kan inte förändra henne. Han vet bara att hon blir mänsklig när han kommer med lampan. Att hon saknar den. Vad menar Tove Jansson?

Kanske att vi inte kan förändra Morrorna i världen- de av ödet slagna, de skadade, de ensamma. Men att vi ska vara generösa med våra lampor och vår värme. Så långt vi orkar.

Vi- som har lampor och värme.

Morran.

Bilder ur min telefon

Personligt (om mig, mest) | Publicerad 30 januari 2012

Från Haväng, Stockholm, Paris.

Sofia, karusell. Paris.

Snölandskap. På tåget mellan Stockholm och Hässleholm.

Bonne Anée 2012, Paris, Blåherremölla.

Haväng, Elle-galan, Stockholm.

Elle-galan.

Jag skriver, Bibliotheque Foyer, Paris.

Bibliotheque Foyer, Paris

Notre Dame, Diane Arbus, Paris.

Läser Metro, Jardin du Luxembourg, Paris.

iPhone snaps.

Första dagen (Topanga Canyon)

Resor | Publicerad 29 januari 2012

Jag vaknar mitt i natten eftersom dygnet är nio timmar bakvänt. Jag drar av mig täcket och går ut på terrassen. Gräsmattan är daggvåt och ljust grön. Värmen fuktig och luddig och väntar. Nedanför mig ligger bergen och havet. I strandkanten kan jag se hur det fräser och suckar, andas tungt och långsamt. Som om havet hade evigheten på sig. Det luktar jord. I ett träd bredvid mig hör jag osynliga fåglar kvittra ivrigt.

Jag sätter mig i gräset och ser på ingenting. Känner bara en stor, skön trötthet. En sorts avspänd likgiltighet som kommer när man inte sovit på länge. Med en djup suck av välbefinnande känner jag att jag aldrig behöver röra på mig mera. Jag tänker sitta här i gräset till den yttersta dagen och höra havet andas och fåglarna kvittra i trädet och känna nattluftens tysta lätta händer över mitt ansikte.

Sitta i natten och inte frysa. Ensam. Men inte ledsen. Utan någon annan känsla än att jag vilar.

First day (Topanga Canyon)