Träd

Paris (om staden där jag bor och så många vill åka på en romantisk weekend) | Publicerad 30 april 2012

Vår i luften. Små virvlande bollar får min näsa att rinna, jag nyser och springer till närmaste apotek och köper allergitabletter. Madame som står bredvid mig i kön är utom sig, det är en ren skandal att bo i en så förgiftad stad som Paris.

- Avgaserna? Frågar jag.

- Nej, träden mademoiselle!

Hon vill flytta till en stad utan träd.

Två dagar senare springer jag på henne igen. Vi står i mataffären, väljer mellan morötter eller haricot verts. Jag frågar henne hur hon mår och hon förstår inte vad jag pratar om. Hon har komplett glömt att hon är allergisk mot träd. Om hon ska flytta från Paris? Jamais! (aldrig)

Trees (and french allergies).

Cellskräck

En tanke eller två | Publicerad 30 april 2012

Jag är i ett litet rum. Mycket litet. Det är tre väggar. På den ena sitter en stor spegel. På det andra sitter ett par krokar. Sen är det en dörr som inte är någon vanlig dörr utan någon sorts halvdörr, svängdörr. Som på saloonen i en västernfilm. Detta är inte för att det ska vara pikant eller roligt, utan för att om det nu varit en riktig dörr hade instängdheten varit kompakt. Det skulle knappt gå att vända sig mellan väggarna, eller andas.

Dörren ger med sig lite när jag tar ett djupt andetag, böjer mig ner för att dra av jeansen som är för små, jag stöter rumpan mot saloondörren och den far upp på vid gavel. Jag har ingenstans att lägga byxorna jag nyss tog av, på de två krokarna hänger mina egna kläder och de två byxor jag ska prova. Då jag ska ta ner dem gör jag en oförsiktig rörelse bakåt och min kappa rasar i golvet. Jag tar upp dem, byxorna ramlar ner. Samma procedur upprepar sig, osv. Så där håller jag på. Det är som i en stumfilm. Särskilt med tanke på att jag kan se allt i spegeln. Där ser jag också mitt röda ansikte och håret som är rufsigt när jag försöker dra igen blixtlåset på det andra paret byxor och det inte går nu heller.

Det sipprar fram svett under armarna. Jag känner skräcken lägga sin kalla hand över mitt ansikte. Utan att se åt något håll tar jag mina egna kläder, de för små byxorna, brickan med siffran ”2” för antalet provande plagg. Sedan slår upp den halva svängdörren och springer mot friheten.

Varför måste provrummen vara så förbannat små?

Fitting room claustrophobia.

Randigt solljus vid Medelhavet (ett kärleksminne)

Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 29 april 2012

Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen som vetter ut mot det mjölkvita havet. Jag dricker svart, starkt kaffe och äter rostat bröd med apelsinmarmelad. Det är fortfarande lite kyligt i luften, men jag sätter på mig baddräkten och går ner till havet.

Jag promenerar längst strandkanten, i vattenbrynet där vattnet möter sanden som kittlar mina fötter. När jag blivit tillräckligt varm går jag ut i havet, kastar mig framåt, mot vågorna som är svala och smakar salt. Jag simmar tills jag blir lagom trött. Då går jag upp i solen som nu är het och värmer min hud. Sanden är varm och det bränner lite under mina fötter när jag går i den.

Jag tar hissen upp till hotellrummet. Du sitter på balkongen och läser, men när du ser mig lägger du ifrån dig boken och går in till mig. Du drar för de blå gardinerna medan jag ligger och väntar på dig.

Efteråt duschar jag. Jag är våt i håret och när jag drar handen genom det är det lite sand i det. Jag tar på mig din vita skjorta som ligger på badrumsskåpet och är nytvättad. Vi går ner i matsalen och äter färsk fisk, grillade grönsaker och dricker ett glas vin. Till efterrätt äter vi färska jordgubbar med grädde till.

Vi blir mycket mätta och sömniga och bestämmer oss för att gå upp till rummet och ta en siesta. Städerskan har bäddat och dragit för persiennerna när vi klär av oss. Vi lägger oss i det randiga solljuset. Jag hör havet som suckar nedanför oss, och jag somnar med handen på din rygg.

Striped sunlight at the Mediterranean (a memory)

Un peu d’air pur

Paris (om staden där jag bor och så många vill åka på en romantisk weekend) | Publicerad 27 april 2012

Jag i min lägenhet, Paris.

Richard-Lenoir.

Oberkampf.

Väggkonst, Charonne.



J’aime mon cartier, je ramasse.

Duva.

Syren.

Väggkonst, Bastille.

Träd.

Telefonkiosk.

Jag i min lägenhet.

Vespa.

Seine.

Prenez le pouvoir på soptunna.

Limousin, Panthén, Paris.

Bon weekend!

Some fresh air.

Jag är som jag är

En tanke eller två | Publicerad 26 april 2012

Vi hade en vinylskiva när jag var barn med en låt som hette så; ”Jag är som jag är”, kanske var det den av Monica Törnell?

Jag var som jag var och jag är som jag är. Men inte som jag var när jag var barn.

Barn är helt otvunget sig själva. De accepterar tillvaron. De är kameleonter. Mamma, pappa, barn, jaha. Pappa, pappa, barn. Jaha. Pappa slår mig, okej. Livet är att man får stryk, man lär sig. Tar in. Allt är konstigt, ingenting är konstigt. Barn är filosofer. De finns bara tillfälligt. En dag blir de omringade av sig själva, puberteten tar över, de blir gisslan i sina kroppar. Muras in.

Barnet finns där, inuti oss. Men det har svårt att komma ut igen. Vi blir aldrig som vi var.

Hur var ni när ni var barn?

I am what I am.