Merci, Acne

Mode (och sånt) | Publicerad 25 april 2012

De här presenterna fick jag från Acne i Paris efter att ha jobbat för dem under modeveckan . Jag gör ytterst sällan modelljobb längre, men när så här fina saker dyker upp måste man bli lite extra glad!

Star ankle boots.



Liten läderplånbok.

Fin vit klänning.

Mera Acne kommer det bli för mig, både i jobb och resor – i maj åker jag och Adriana på Acne till Los Angeles och San Francisco! Bisous.

Thanks to Acne for giving me these nice, nice things!

Myndigheter

Känsligt (om ångest och lyckoilningar längst ryggraden) | Publicerad 25 april 2012

Mitt förhållande till myndigheter är spänt. Jag har nu spenderat morgonen med att ringa några av de värsta. Skatteverket, CSN, polisen, psyket.

Det är ungefär samma visa på alla ställen. Först några döda signaler- sedan klassisk musik och därefter en telefonsvarare som säger att; personen ni söker är inte anträffbar, men träffas åter klockan. Jag ringer det angivna klockslaget. Samma visa, med nytt klockslag. Jag ringer igen, igen, igen. När någon äntligen, äntligen, äntligen svarar är jag andfådd och lycklig och förbannad på samma gång.

- Ja, hallå? säger en trött röst.
- Ja, hej. Jo, jag heter Ida Pyk och bor på x. Det gäller en man i huset, han är sjuk. Mycket sjuk. Schizofren. Han har skrikit hela natten, han sover inte, jag sover inte heller. Han slår på saker och sig själv.
- Jaså?
- Ja.
- Och vad ska jag göra åt det?
- Hjälpa honom? föreslår jag. Han behöver medicin. Jag är orolig.
- Vänta lite…

Sedan anger de att jag kommit fel, nej förlåt, inte helt fel. Jag har bara kommit till en annan avdelning, var god ring samma nummer, men slå 25 på slutet istället. Nya personer, nya nummer, nya telefonsvarare, klockslag, samtal. Allting resulterar i detsamma. Det vill säga- ingenting.

I en sådan situation vill jag börja gråta (vilket inte är bra), eller skrika fula ord. Det gör jag- jag bor ju trots allt i ett dårhus (nåja) redan, så jag stör inte någon direkt. Efter ett antal ord tappar det dock effekten. Jag blir matt och viljelös och har bra lust att lägga mig under täcket och skita i det. Eller ringa psyket och be dem plocka in mig istället. För att komma igång brukar jag då vilja snusa. Jag snusar inte längre, egentligen. Men just när det kommer till myndigheter. Då måste jag. Ett djupt andetag, en snus och sedan orkar jag ringa några gånger till. Tack och lov att det finns tobak.

Har ni någon last som hjälper er i kritiska situationer?

Phone calls to the mad house.

Ett ögonblick i sänder

En tanke eller två | Publicerad 24 april 2012

Jag läser på DN.se om mindfulness.

Mindfullness handlar om att vara medveten om det som händer just nu, vara i kontakt med verkligheten. Ta in alla detaljer, se sig noga för.

Det botar utbrändhet och stress, inte bara hos dig. Hos dina barn också. Lägg dig på sängen med din minsting, ett gosedjur på magen och så andas in och ut. Lugn, bara lugn! Snart har du löst dina mentala problem. Hjälp till självhjälp.

Mindfulness, det låter ju… modernt. Men om man tänker efter är det bara vad ens mormor brukade säga; ta en dag i taget, blott en dag ett ögonblick i sänder.

Mindfulness.

Je déteste tout le monde et surtout moi-même

Paris (om staden där jag bor och så många vill åka på en romantisk weekend) | Publicerad 24 april 2012

Det pissregnar. Kylen är sönder, inget att göra åt. Bara att vänta på min hyresvärd som aldrig kommer. På våningen under mig bor en Schizofren man, han skriker hela dagarna och pratar för sig själv. I natt vaknade jag klockan 05.00 av att någon sjöng Internationalen. Det var han, och när han sjungit färdigt skrek han;

- Vive la France! Je déteste tout le monde et surtout moi-même.

Jag hatar allt och allra mest mig själv. Det har pågått i tre år nu, ingen gör något. Han bara skriker, skriker på hjälpen som aldrig kommer. Jag har försökt, ringt polis och psykvård. Men det finns inte tid, inte resurser. Det gör det inte i Sverige heller, där måste man i princip skära av sig handlederna för att få en plats på psyket.

Igår valde Frankrike, fem röda år med François Hollande.

Vi får se om det hjälper dem som hatar allt och allra mest sig själva.

Random thoughts on my daily life; rain, refrigerators, Schizofrenic man downstairs, François Hollande and more.

Aftonbön från tonåren

En tanke eller två | Publicerad 23 april 2012

Gud som haver – gud, vad det kliar i tån! Kommer inte mamma med ett glas mjölk snart?

Se till mig som liten är… gud, du kan väl göra så jag klarar matteprovet imorgon. Det är ingen stor grej för dig. Pappa blir så ledsen annars. Jag vill inte se pappa ledsen. Han vill bara väl, att jag ska bli nåt. Men vad?

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i guds händer… Min lycka? Jag kanske kan bli fotomodell, men då måste jag nog banta ner mig lite och operera näsan. Jag kunde bli regissör? Det vore nåt! Jag hade ju en genialisk idé, vänta… hur gick den nu. Det var ett träd och en människa som satt där och mindes sitt liv… äsch, jag orkar inte.

Gud som haver… lycka… händer. Jag kunde läsa ryska och bli tolk? Eller det är nog dödstråkigt förresten, stå där i FN med alla gubbar som tjabbar i timmar.

Den Gud älskar lyckan får… Nej, den som älskar Gud får lyckan. Älska Gud? ”Älska din närmaste som dig själv”, står det. ”Man hjälper de som lida, man hjälper de fattiga och arma. De halta och lytta, i underutvecklade länder”. ”Lyckan att skapa är det största. Se på konstnärerna!” Men jag är ju ingen konstnär. Fast jag försöker ibland. På skulpturen gjorde jag en hund, en liten brun valp. När jag kom hem trodde syrran det var en bajs korv. Aldrig mer!

Skapa liv… blir det nog inte heller. Det är ingen som är kär i mig. Utom Kalle kanske men han är ju ful. Om jag ska bli nunna?

Snälla Gud, var snäll mot mamma och pappa och Emelie och lillsyrran fast hon är skitjobbig.

Vad är meningen att leva, när man får dåligt på matteprovet och ingen kille bryr sig om en och pappa är arg och mamma ser så ledsen ut för de ska skiljas.

Se till mig som liten är, Gud! Det är ditt ansvar, gör nåt åt det om du är så allsmäktig. För jag vill ju inte ta livet av mig. Det är ditt liv också, det är du som gör att jag är här och då är det din sak och klara upp det.

Jag ska ta livet av mammas jeans och göra korta shorts av. Till det kan jag ha den korta blusen, med spets… snälla Gud gör så att… amen.

Teen prayers.