Ensamhet
Dagens visdomsord | Publicerad 31 maj 2012”You get so alone at times that it just makes sense”
Today’s wisdom.
Be COOL, Be GOOD
Mode (och sånt) | Publicerad 31 maj 2012
Twins for Peace är ett Paris-baserat skomärke som förutom att göra grymma sneakers också ger ett par skor till ett barn vid varje skoköp. Filosofin är enkel – köp ett par skor och ett par skor doneras till ett barn i det land de har ett pågående projekt.
Skomärket startade 2009 av Maxime Hussard. De har bland annat varit i Brasilien och Mozambique. Eftersom jag är en god vän till teamet bakom Twins for Peace har jag blivit deras ambassadör, de här fina skorna fick jag!
Jag, Maxime Mussard och LF de Fenoyl bakom Twins for Pece på deras kontor i Paris.
Twins for Peace i Mozambique.
Margareta Dahlstedt som jobbar för Twins for Peace med vännen Lena.
Twins for Peace finns på Colette i Paris, Dover Street Market i London och Paul and Friends i Stockholm, bland annat. För mer information, klicka här.
Första kapitlet ur min bok
Min bok (om att skriva och ge ut en roman) | Publicerad 30 maj 2012
Jag får syn på honom på en butiksinvigning på rue Saint Honoré. Han måste vara minst tio år äldre än jag, det är ju de flesta här inne. Men det är något ungt över honom. Utväxtrufsigt hår, svart kostym med röd fluga. Jag tror han ler mot mig, eller jag är inte säker. Han vänder sig i alla fall om och ser på mig, flera gånger gör han det. Det gör mig nervös. Jag har en svart klänning och finskor med höga, smala klackar. På huvudet bär jag en crèmefärgad hatt. Kanske är det hatten som är för mycket?
Plötsligt kommer han fram och ställer sig bredvid mig.
”Ursäkta”, säger han. ”Kan jag ställa mitt glas här?”
”Ja visst, gör det”, säger jag.
Försiktigt sätter han ner glaset. Min blick vilar på gatan utanför. Asfalten är fuktig av nytt sommarregn.
”Tycker inte du att det är stelt på såna här tillställningar?” säger han.
Jag vänder mig om. Folk står i små grupper och konverserar högtidligt.
”Jo”, svarar jag. ”Det blir nog lätt så i det här området.”
Han dricker lite champagne och ser nu mindre blygsam ut. Sedan tittar han på mig och säger: ”Vad den där hatten är vacker mot ditt ljusa hår …”
Jag tittar överraskat upp i ett par blå ögon. De ser liksom extra blå ut, eftersom håret är så mörkt. Han har ett försiktigt leende som visar en grop i ena kinden.
”Tack”, säger jag och ler tillbaka. ”Vad snällt sagt.”
”Nej”, säger han. ”Jag säger det inte för att vara snäll. Jag säger det för att jag tycker det.”
Sedan försvinner han in i en klunga med människor.
Jag står kvar och känner mig liten och ensam. Rummet vi befinner oss i är stort. Överallt finns genomskinliga skålar och höga vaser med tropiska blommor. Folk står utspridda i små öar och pratar. En och annan känner jag igen från agenturen och de kan jag nicka till, men jag vet inte om det är mot mig man ler. Därför vänder jag mig om och fyller på glaset och låtsas le åt något grannen säger.
Jag blir kvar så tills det är dags att fylla på ett nytt glas, sedan går jag ut på gatan och ställer mig vid skyltfönstret. Det är skönt att få slappna av i ansiktet några minuter. Det duggar lätt, luften är kvav och ligger tjock över hustaken. Från trottoaren kan man se bort till Triumfbågen som står i ett silvergrått ljus.
När jag står där kommer någon och ställer sig bredvid mig. Utan att se efter vet jag att det är han igen. Han säger ingenting. Men han står nära och hans högra hand håller i ett glas nära mitt. Han är längre än jag. Om jag sneglar lite åt sidan kan jag ana det mörka, rufsiga håret och profilen. Jag känner oavbrutet hans blick i nacken. Till slut måste jag titta direkt på honom. Han ser ensam ut på något vis. Jag får en känsla av att han är ledsen.
”Vilken jävla skitfest”, säger han plötsligt. ”Ska vi dra härifrån?”
Jag rodnar, vet inte vad jag ska svara. Hans hand är nu strax intill min. Omedvetet flyttar jag min närmare hans så att de råkar röra vid varandra. Det är snabbt över, men jag hinner ändå känna en ilning längs ryggraden.
”Var bor du?” frågar han.
”I Saint Germain.” Min röst är liksom hes. Hela tiden känner jag hans blick.
”Jag följer dig hem”, säger han.
Sedan blir det tyst igen. Hemskt tyst.
”Jag vet inte”, stammar jag fram till slut. ”Jag borde …”
”Borde vadå? Vara kvar på skitfesten?” Han skrattar och tar mig i handen. Hans fingrar är varma, självklara. ”Nej, nu följer jag dig hem, du borde inte gå ensam i Paris på natten.”
Det visar sig att vi ska åt samma håll. Och han kan ju lika bra gå av vid samma station som jag, så han gör det.
Vi går tysta. Det känns bra att inte behöva gå hem ensam. I tankarna försöker jag formulera det på engelska, men innan jag hunnit få fram en ordentlig mening vänder han sig mot mig och säger:
”Imorgon ska jag ladda ner en ny låt av Serge Gainsbourg. Han var ett geni. Har du hört den här: Ça c’est l’histoire. De Melody Nelson …” Han sjunger inte högt. Men han sjunger och minst två gubbar vänder sig om och tittar irriterat på killen som sjunger mitt i natten.
Och det är då jag vet att jag tycker om honom. En värme sprider sig genom kroppen.
”Ja, här är min gata”, säger han då. ”Jag bor bara några kvarter längre ner, 3 rue des Trois Portes. Du klarar dig väl hem härifrån?”
Värmen försvinner lika fort som den kom. Jag ler och nickar men det stramar konstigt i fingertopparna, jag vill hålla honom kvar.
Just när jag känner det lyfter han handen i en vinkning och börjar raskt gå bort. Men så hejdar han sig, vänder mitt i ett steg och säger:
”Jag är förresten fotograf. Jag fotar människor som jag tycker är intressanta på gatan, streetstyle alltså. Jag skulle gärna vilja ta en bild av dig en dag när det passar.”
Då ser jag den lilla kameran som hänger i en rem över axeln. Han frågar om mitt nummer och jag ser hur han skriver ner det på en lapp som liknar ett kvitto.
”Vad heter du då?” frågar jag.
”Nej men! Har jag inte sagt det? Jag är ju inte riktigt klok. Jag heter Sébastien. Sébastien Rochet. Vad heter du?”
”Alva”, säger jag. ”Alva Björk.”
”Alva”, upprepar han. ”Jag har aldrig träffat en tjej som heter Alva.”
Min bok går att köpa på Akademibokhandeln, samt på Bokus och Adlibris. Här kan ni också provläsa första kapitlet!
1st chapter of my book.
Besatthet
Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 29 maj 2012
Isabelle Huppert som Violette Nozière.
Jag ser på Violette Nozière regisserad av Claude Chabrol från 1978 och tänker på besatthet.
Violette är besatt av Jean Dabin – en ung man som hon försörjer genom att prostituerar sig. Hon är arton år, och hon förgiftar både sina föräldrar i ren desperation. Filmen är inspirerad av den sanna historien om Violette Nozière som skapade rubriker i Frankrike 1933.
Jag ser på The deep blue sea regi Terence Davies. Hester, spelade av Rachel Weisz, förälskar sig i den före detta stridsflygaren Freddie. Relationen är till en början intensivt passionerad men slutar i ett desperat brev på en spiselkrans. En kvinna ska begå självmord i en glåmig lägenhet i 1950-talets London och Hester har glömt bort det viktigaste hon har – sig själv.
Kärlekssorg är en sjukdom. Det står till och med i Bibeln;
”Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen, ty jag är sjuk av kärlek.”
Kärlek är ett tillstånd av intensivt, koncentrerat liv som varar i korta perioder. Intensivt lycklig eller intensivt olycklig. När man är sjuk av kärlek är man redo att dö, redo att döda.
Men ingen man är värd att döda för, ingen är värd att dö för.
Ingen.
Obsession.
Hej, Fanny Jacobsson!
Min bok (om att skriva och ge ut en roman) | Publicerad 29 maj 2012
Fanny Jacobsson har inte bara gjort min fina header till bloggen på Elle.se. Hon har också gjort bokomslaget till min debutroman. Här nedan följer en liten intervju!
Hur kändes det att få frågan om att göra ett bokomslag?
- Jag blev verkligen jätteglad! Det var ett drömprojekt och det har varit spännande och väldigt lärorikt.
Bilden är verkligen fin- hur gjorde du den?
- Tack! Det är en mix av många olika i bilder i flera tekniker. Fotona fick jag av Ida, blomkvistarna är akvarell, rosorna blyerts, husfasaderna är ritade med tusch och fåglarna är akvarell. Texten har jag skrivit för hand. Bilderna är sammanfogade i Photoshop där de är lagda i lager på lager med olika egenskaper för att skapa en helhet och för att få dem att smälta samman. Framsidan gjordes först och sedan skapades baksidan och ryggen till boken med inslag av bilderna från framsidan.
Vad var roligast med arbetet?
- Att se omslaget växa fram och förbättras genom kontakten och bollandet av idéer med Ida och Rabén & Sjögren.
Framtidsplaner?
- Jag arbetar som landskapsarkitekt och bildskapandet just nu handlar mest om kartor och fotograferande. I framtiden skulle jag verkligen vilja jobba mer med illustrationer, gestaltning, bokomslag, tidningar och mönster.
För att läser mer om Fanny och se hennes fina bilder, klicka här.
Interview with Fanny Jacobsson who made the cover of my novel.
