En kärlekstanke

Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 29 juni 2012

När jag blir kär blir jag det i hela kroppen. Det är som kolsyrat vatten som bubblar överallt. I benen, i magen, i näsan, i fingertopparna. Framförallt i fingertopparna.

Jag bär mig åt som om jag inte riktigt vore klok (jag är inte riktigt klok). Jag pratar och handlar bortom allt förnuft. Jag är oemottaglig för alla kloka argument. På alla sätt och vis är jag för mycket och överflödig.

När kärleken är som bäst ger den mig en absolut känsla av frihet, lycklighet, evighet. Jag är inte rädd, inte fel, inte ful.

Jag är på andra sidan allt sånt i ett koncentrerat liv av rytm och ljus och glädje.

Sen finns det stunder då kärleken är på ett annat sätt, men det talar vi om en annan gång.

Hur är ni när ni blir kära?

When in love. 

L’art de vivre avec des livres

En Bok | Publicerad 28 juni 2012

Jag har alltid drömt om att ha mitt eget lilla bibliotek. Ett rum där man samlar alla de böcker som betytt så mycket, den gången, den sommaren då man låg på stranden och solen var varm och nära och man väntade på ett viktigt telefonsamtal från honom, eller när man var på landet och myggbetten kliade på benet och man läste något spännande på loftet medan regnet aldrig slutade strila ner utanför fönstret. Att sedan hitta den boken, i sin översta hyllas bakre rad och den är dammig men lika bra igen.

”En bokhyllas idealiska funktion är att man kan göra fynd där” hävdade en gång författaren Umberto Eco.

Här kommer några bibliotek som kanske kan inspirera er, just nu inspirerar de mig till min nya lägenhet i Paris.

Bibliotek i Tanger

Katt i bibliotek

Franska författaren Francios Jonquets arbetsrum och bibliotek



Förläggaren Gilles Nérets hem i Saint Germain.

Alberto Manguel menade att den perfekta bokhyllan ska vara hälften läst, hälften oläst, hälften hågkommet, hälften glömt. Jag kan inte annat än att hålla honom. Vad finns i eran bokhylla?

För mer inspiration, köp boken ”L’art de vivre avec des livres” (Konsten att leva med böcker) av Dominique Dupuichs.

Bookshelves.  

Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm

Min bok (om att skriva och ge ut en roman) | Publicerad 27 juni 2012

Varför skriver jag inte om ätstörningar i min bok? En fråga som bland annat bok-bloggen Bokhora tar upp och jag ska göra mitt bästa att besvara den samt några andra frågor om min bok här.

Huvudkaraktären i min bok, Alva, är sjutton år och kommer från en vanlig familj i Sverige. Hon har det inte bra, hennes pappa dricker och mamman har träffat någon ny. Hon har det inte heller osedvanligt dåligt, hon kommer från en ganska vanlig familj i Stockholmsområdet. Sen får hon erbjudandet om att åka till Paris och jobba som modell. Det är inget hon har dröm om, det är något som händer.

I Paris äter hon baguetter och croissanter och det är något de flesta unga tjejer gör som åker till Paris, första gången. Hon gör det därför att det är det man gör och för att hon inte vet något annat. Alva är en ung, lång, smal tjej som blir modell – utan att ha ätstörningar. De tjejerna finns. Jag vet också att det finns många inom modellvärlden som har ätstörningar. Det är sorgligt och ett problem som man inte ska förbise, men det är inte Alvas historia. Det är inte den historian jag vill berätta. Jag vill berätta den om tjejen som var precis som så många unga tjejer, kanske som du och jag, hon som åkte ner till Paris och såg på världen ur en vanlig, ung tjejs perspektiv.

En annan fråga som dykt upp i samband med boken är varför det är så deppigt i Paris, varför är inte allt glamour och glitter och champagne? Mitt svar är: därför att det inte är så kul att flytta till Paris när man är sjutton år och drivs av dåligt självförtroende, ensamhetskänslor och kompisproblem och på köpet blir kär i fel kille. Det är universella problem, som kanske snarare sätts på sin spets när man befinner sig i en ny stad, alldeles själv.

Min tanke med min bok var att skildra en ung tjej i Paris – och i modevärlden- precis som det är. Utan krusiduller eller förvrängda föreställningar om hur fint allt är.

Jag säger som Robert Broberg: 

”Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Du ska aldrig resa bort från dig själv.”

Min bok kan ni läsa mer om här, och beställa här.

A few questions and answers about my latest novel. 

Morgondopp

L.A och sånt som händer in the USA. | Publicerad 27 juni 2012

Morgonsolen är blek. Dagen är mycket ny. Men de ivriga fåglarna är i gång. De piper, kvittrar. Havet är nästan vitt och möter himlen i en osynlig rand långt borta. Sanden är slät och ny och orörd. När jag går i den har inga andra fötter lämnat avtryck. Vattnet är tyst och genomskinligt och rent. De stora svarta stenarna längre borta är täckta med svartgrön tång. En halvtimme senare är solen varm och nära. Havet är blått. Jag badar. Snabba simtag i iskallt vatten.

När jag springer upp kittlar sanden mellan tårna och jag känner hur något lätt och svävande möter mig. Jag tror det är lyckan.

Morning swim.

”Tack för tårtan”

Personligt (om mig, mest) | Publicerad 26 juni 2012

I huset bredvid min lilla skrivstuga bor det tre barn. Den yngsta är tio år och honom spenderar jag mest tid med. Vi spelar basket på gården bredvid huset eller lagar pannkakor ihop. Mellanbarnet, Nora, är tretton år. Henne ser jag mera sporadiskt. Hon har så mycket med sig själv. Det händer att hon blir hemskt pratsugen, då kan vi stå i köket och laga muffins och hon berättar om någon kille. Men nästa gång jag ser henne har hon håret över ansiktet och säger inget, bara ett dystert: ”Usch, vad ful jag är.”
Fast det är ju såklart inte sant.
Den tredje, Nikolas, har just fyllt sexton år. Honom ser jag minst. Det händer att jag ser honom någon morgon, men det blir inte mycket sagt. Ingen av oss är särskilt talför på morgonen. Men det är roligt att se honom. Ibland kan han också oväntat komma till middagen, då sticker han in huvet i köket fem minuter innan mat och frågar:
”Hej, när är det käk?”
”Om fem minuter”, säger jag (om det är jag som lagar mat).
”Okej, då kommer jag”, säger han.
Då får jag slänga på ett extra paket korv. För ”jag” kan innebär jag och mina tre hungriga polare som också vill ha käk. Det kan också hända att han ändrar sig, då äter han hos en annan kvinna i stället.
När han ändå kommer är han vänlig, men förströdd.
”Tja, läget?”
Och samtidigt som jag öppnar munnen för att svara tittar han på klockan, så att jag ska förstå att tiden är knapp. Det är ingen idé att gå in djupare på hur det är. Han äter fort och koncentrerat. Som en som sitter och äter under uppehållet mellan två tåg och bara har tio minuter på sig. Högst. Sen går han ut i hallen, drar borsten genom håret. Tar jackan från kroken:
”Jaha, då sticker jag då.”

Häromdagen fyllde han sexton år. Jag och Tom, den yngre sonen, lagade pannkakstårta med grädde och färska blåbär. Fnittriga och pirriga gick vi ner till honom med tårtan på fat. Men när vi kom låg han och sov och ville inte bli väckt. Vi lämnade tårtan med en liten gratulationslapp. Fem timmar senare, vid tretton-snåret sådär när han vaknat, kom han upp med ett rensat tårtfat och sa:
”Tack för tårtan, det var gott.”
Han slängde med håret åt sidan och såg på mig med ett snett leende. Och jag kände hur det tände till i hela kroppen på mig. Jag blev så barnsligt lycklig över att jag gjort honom lite glad.

Thanks for the cake.