Änglarna

Jag och min kompis Tora har en ganska fin tradition sen några år tillbaka. Varje år träffas vi och sammanfattar det gångna året i en liten prickig bok. I den skriver vi ner saker som Årets tre höjdpunkter, Årets tre bottennapp, Karriär, Kärlek, Vänskap, Personlig utveckling, Önskningar inför det kommande året osv. Det låter kanske lite töntigt, jag vet det. Men när vi sitter där och läser och tittar tillbaka på tidigare önskningar, känns det faktiskt tvärtom viktigt och nödvändigt. Ett sammanfattande ord för det jag känner i år är tacksamhet. Ett ord för framtiden är ödmjukhet (hoppas jag). När jag läser mina önskningar för karriär, tror jag knappt att det jag läser är sant. Mycket av min karriär handlar om passion, hårt arbete och en stark vilja. Det vet jag. Men utan den hjälp jag fått på vägen tror jag inte att jag skulle vara där jag är idag. Igår fick jag en ganska vacker insikt. Jag tror jag vet vilka änglarna är. Änglarna är dem som på ett eller annat sätt har räddat eller hjälpt dig på vägen. Änglarna är dem sett dig under ditt liv och gett dina drömmar praktisika vingar. Det finns många änglar.

Igår tänkte jag på mina skrivkarriärs-änglar som gjort det möjligt för mig att jobba med min dröm:

Mamma och pappa (såklart)

Kerstin Thorvall
Det finns för mycket att skriva om Kerstin för att få ner det här. Kerstin brukade säga att vi är ”besläktade själar” (hon har fått det från sin favoritbok som barn, Anne på Grönkulla). Jag håller med henne.

Jan-Erik
Min något malplacerade melankoliska högstadielärare som började varje morgon med att läsa en dikt. Favoriter var Gunnar Ekelöf och Nils Ferlin. På våran avslutningsdag i nian gav Jan-Erik mig Göran Tunströms Prästungen och sa till min mamma att: ”Ida har en särskild litterär begåvning. Med mera arbete och fortsatt passion skulle hon kunna bli något”. När mamma berättade det för mig kände jag hur jag skimrade och växte. Fick självförtroende, betydelse. Det glömmer jag aldrig.

Göran Fant
Svensklärare under gymnasiet. Många hatade Göran för hans hetska temperament och favoriseringar av elever. Jag tillhörde dock en av favoriseingarna. Och jag hatade honom inte. Göran gav mig min första litterära sensation. Han introducerade mig i vuxenlitteraturen. Med vällustknottrad hud läste jag om det smärtsamma vemodet och undergångsstämningen i Hjalmar Söderbergs böcker. Den första veckan när jag läste Hermann Hesses Stäppvargen, då fanns jag inte riktigt till. Jag var aggressiv och hatfull på Hesses bekostnad- som han kände jag mig fången i en spöklik verklighet. Efter Hesse vältrade jag mig i skildringar av bitterhet och desillusion. Jag lånade och bytte och önskade till present: böcker, böcker, böcker. Albert Camus, Franz Kafka, Dostojevski och Jung. Jag var skygg och omöjlig att anpassa till ett vanligt, borgerligt liv. Mitt svenskbetyg steg i skyarna och högarna med uppsatser likaså. Under sista vårterminen i gymnasiet satte vi upp Strindbergs Ett drömspel. Jag spelade Agnes. På uppspelningsdagen kom mamma och pappa för att titta. När Göran såg min mamma sprang han fram till henne och skrek (ja, han gjorde alltså det): ”Är det du som är Ida Pyks mamma??” Överrumplad och lite förskräckt nickade mamma. ”Du måste förstå”, började Göran samtidigt som han ruskade mamma i ena armen ”Ida har en begåvning! Du måste se till att hennes uppsatser blir publicerade. Du måste. Förstår du det?” Vi publicerade inte mina uppsatser. På sommarlovet efter studenten tog Göran sig friheten att ringa upp mamma och tjata mer. Orden upprepades gång på gång. Ida måste skriva. Ibland brukar jag tänka att jag ska skriva ett brev till Göran och tacka honom. Hans engagemang och kommentarer följer mig fortfarande.

Anders Rydell, (tidigare) redaktör på Bon.
Anders Rydell läste ett brev jag skrivit om hattar och skickat till tidningen Bon. Han skrev ett svar på brevet och frågade om de fick publicera det i tidningen, rodnande lycklig var lilla jag. Att få se sitt namn under en text i en tidning var en dröm som gick i uppfyllelse. Anders såg att jag brann för att skriva. Trots att jag saknade journalistisk utbildning ville han att jag skulle skriva för dem mera och såg också till att jag gjorde det. Att han tog sig tid att läsa alla min omöjligta, onödiga förslag är för mig nästan obegripligt. Utan Anders hade troligen min karriär som skribent stannat vid brevet om hattar.

Madelaine Levy, chefredaktör på Bon
Därför att hon tog sig tid, engagerade sig och trodde på mig.

Elin Sandström på DN På Stan
Var den första som lät mig skriva för DN. En sån sak som gjorde mamma och pappa glada, och mig med för den delen!

Kristina Adolfsson, tidigare chefredaktör på Elle.
Kristina såg inte bara till att jag började skriva för Elle. Hon var också den som såg till att jag startade den här bloggen. Snart är det fem år sen. I fem år har jag skrivit här, och bloggen har blivit min följeslagare och ni mina virtuella livskamrater.

Lisa Arnell, webbredaktör på Elle.se
Utan Lisa hade ni troligtvis inte heller sett mina ord här. Lisa är den som ser till att allt flyter på, hon är den som får ta emot mina – och förmodligen alla andra bloggares – arga mail när saker inte fungerar. Tack Lisa, för att du finns och ser till att också vi finns här.

Hermine Coyet-Ohlén, chefredaktör på Elle.
Utan Hermine skulle jag inte sitta här idag. Tack.

Marie Augustsson, förläggare Rabén & Sjögren.
Marie såg kanske det viktigaste i min stora dröm- drömmen om att skriva en bok. När jag besökte henne första gången i det stora Norstedts-huset var jag hemskt nervös. Men snart blev det bättre. Och Marie läste alla tusentals tecken jag skickade henne med gott mod. Hon är den som såg till att jag började skriva min debutroman och också att jag slutförde den. Hon har varit min ängel under många års tid och hon är det fortfarande. En praktängel som sett och stöttat mig i det jag brinner för mest.

Ni
För att ni läser, för att ni finns. Tack.

Jag skrev att ”ödmjukhet” skulle bli min önskan inför kommande år. Det är därför att jag aldrig vill ta änglar och framgång för givet. Jag önskar att jag alltid kommer känna mig lika tacksam när en ängel kommer i min väg. Tacksam och lycklig blir jag när jag tänker på flera änglar. Kanske blir också jag någons ängel en dag. Änglarna finns överallt. Om de själva ser att de är änglar, vet jag inte. Men de är det.

Angels.