Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm
Min bok (om att skriva och ge ut en roman) | Publicerad 27 juni 2012Varför skriver jag inte om ätstörningar i min bok? En fråga som bland annat bok-bloggen Bokhora tar upp och jag ska göra mitt bästa att besvara den samt några andra frågor om min bok här.
Huvudkaraktären i min bok, Alva, är sjutton år och kommer från en vanlig familj i Sverige. Hon har det inte bra, hennes pappa dricker och mamman har träffat någon ny. Hon har det inte heller osedvanligt dåligt, hon kommer från en ganska vanlig familj i Stockholmsområdet. Sen får hon erbjudandet om att åka till Paris och jobba som modell. Det är inget hon har dröm om, det är något som händer.
I Paris äter hon baguetter och croissanter och det är något de flesta unga tjejer gör som åker till Paris, första gången. Hon gör det därför att det är det man gör och för att hon inte vet något annat. Alva är en ung, lång, smal tjej som blir modell – utan att ha ätstörningar. De tjejerna finns. Jag vet också att det finns många inom modellvärlden som har ätstörningar. Det är sorgligt och ett problem som man inte ska förbise, men det är inte Alvas historia. Det är inte den historian jag vill berätta. Jag vill berätta den om tjejen som var precis som så många unga tjejer, kanske som du och jag, hon som åkte ner till Paris och såg på världen ur en vanlig, ung tjejs perspektiv.
En annan fråga som dykt upp i samband med boken är varför det är så deppigt i Paris, varför är inte allt glamour och glitter och champagne? Mitt svar är: därför att det inte är så kul att flytta till Paris när man är sjutton år och drivs av dåligt självförtroende, ensamhetskänslor och kompisproblem och på köpet blir kär i fel kille. Det är universella problem, som kanske snarare sätts på sin spets när man befinner sig i en ny stad, alldeles själv.
Min tanke med min bok var att skildra en ung tjej i Paris – och i modevärlden- precis som det är. Utan krusiduller eller förvrängda föreställningar om hur fint allt är.
Jag säger som Robert Broberg:
”Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Du ska aldrig resa bort från dig själv.”






