Att komma hem

Jag kommer hem med stora resväskor och i porten ler Madame men i lägenheten ekar det ödsligt tomt. Övergivna dammråttor dansar i hörnen, mina pelargoner ser vissna ut. Jag ställer ner väskorna, drar svetten ur pannan och sköljer mig med kallt vatten i handfatet.

Mild augustikväll i Paris och jag går till min favoritrestaurang. Den är inte särskilt märkvärdig eller med en utsökt meny. Men den ägs av en stor fet herre i grå kostym som tycker om mig. När han ler gör han det som ur en komisk stumfilm. Ni vet, där man måste visa sin karaktär och sinnesstämning genom ansiktsuttrycket. Han är den som råkar illa ut men som aldrig förlorar sitt goda humör och varma hjärta.

Denne herre tar emot mig som om jag var en kär yngre släkting som varit bortrest för länge. Han månar om mig. Han ser att jag ser trött ut och föreslår vad det finns att äta. Han vet att jag är hemskt förtjust i franska efterrätter och föreslår en citronpaj, bakad på smör och kärlek. Han önskar mig en smaklig måltid, han frågar vad jag tycker om maten. Han följer mig till dörren och hoppas att vi snart ses igen, och det får han förstås.

Jag går ensam hem i den ljumna kvällen. Ser på båtarna i Seine, hur de åker sugande förbi som märkliga jättevalar. På uteserveringarna sitter folk och dricker vin och i folkmassan flyter jag förbi. Jag förvånas återigen av Paris skönhet; de trånga gatorna, de stora öppna torgen, det svindlande perspektivet från Place de la Concorde till Notre Dames glasfönster. Allt detta som man får gratis av att bara gå ut på stan. Det är en sorts generositet. En givmildhet som gör mig barnsligt lycklig över att komma hem.

To come home.