Att komma hem från en resa är också en mer eller mindre chockartad upplevelse

Det är en kamp mot verkligheten man reste ifrån.

Jag kommer hem från min resa och får livet över mig. Häftigt och okontrollerat som en hårt påskruvad dusch. Jo, jag tycker om att duscha. Men inte mitt i ansiktet utan någon möjlighet att vrida ner kranen. Huka dig, för här kommer det. Vaddå? Brev och räkningar, viktiga telefonsamtal som måste ringas nu. Nu, sa jag. De väntar på dig. Vilka då? Å, det är allt. El- och försäkringsbolaget, jobbet och mamma. Och så blommorna som har saknat mig så att det syns, samma gamla handdukar i badrummet och underliga rester i kylskåpet eller det är tomt och har redan hunnit bli kväll. Alla matvaruaffärer stängda, plånboken tom, och i fickan har jag 2 franska mynt.

Min tunga resväska står hallen och det bylsiga, för-stora-handbagaget har ramlat omkull och kräkt upp hälften av sitt innehåll. Jag börjar att packa upp, sortera kläder i smutsigt och rent. Jag tvättar, sätter skor i garderoben och tömmer necessären. Ställer in flaskor och solkräm i badrumsskåpet. Böcker, kvitton som ska sparas, posten. Jag börjar med de roligaste, de bruna tråkiga kuverten tänker jag ta imorgon. Sen går jag och äter och det blir en trevlig kväll.

Men nästa morgon vaknar jag av att telefonen ringer. Jag är dödstrött. Utsliten. Kunde jag sjukskriva mig från mitt eget företag hade jag gjort det. Men det kan jag inte, trots huvudvärk och ont i fötterna. Va skönt det vore att resa bort och vila upp sig… Osten är slut. Allting är slut. Jag går till närmaste bageri och köper en baguette.

Min väska är halvtom. Lösa grejer ligger på stolar, på bord, borde ordnas, organiseras. Damm dansar runt mina fötter (i förrgår gick de i vit sand). Mamma ringer.

-  Jag vill resa bort och vila upp mig, säger jag.

Men. Jag, som just varit borta. Inte går väl det?

Tredje dagen (idag) står resväskan kvar i hallen. Nästan tom. Och jag ska aldrig mera resa bort.

To come home is also a rather chock (with the reality, you once parted from).