Bada

Jag badade alltid i vasken när jag var liten. Ni vet, man tömmer ut allt gammalt skräp och gör rent och så fyller man upp med lagom hett vatten och lägger i alla sina favoritleksaker. Sen kan man sitta och bada samtidigt som mamma lagar mat. Mamma och jag badade också ofta tillsammans. Vi fyllde upp badkaret och jag fick ligga på mammas mage, min storasyster Emelie satt i fotändan.

Jag har aldrig tyckt om att bli kall, mamma skrev i sin dagbok om mig när jag var liten;

”Ida är snäll nästan jämt. Förutom när det blåser och är kallt, då får hon andnöd.”

När jag kom i tonåren blev baden en överlevnadsstrategi. Jag frös så hemskt när jag gick upp på morronen. Jag hade magknip och kunde inte gå till skolan. Det hände till och med att jag kräktes. Förmodligen hade det med mina hormoner och pubertal-ångest-över-att-existera att göra. Men om jag la mig i ett bad med hett vatten varje morgon innan jag gick till skolan blev jag lugn direkt.

Men en dag blev det stopp för mina bad. Mamma träffade en ny man. Han var kommunist och förbjud alla i huset att bada;

”Tänk om alla kineser skulle ta ett bad varje morgon, tror ni det skulle finnas något vatten kvar i världen då?” Sa han.

Ibland smygbadade jag ändå. Men då gällde det att torka upp efter sig, alla spår efter ett bad kunde innebära en inte så liten utskällning.

Jag sörjde länge mina bad. Flyttade hemifrån och bodde i andrahand med små, krångliga duschar. Men när jag letade efter en lägenhet i Paris nyligen satte jag ett krav: det måste finnas ett badkar. Så nu sitter jag här, i mitt badkar och badar i ren själglädje. Ibland ringer jag till mamma och småpratar medan jag plaskar i badet. Och jag är en liten, lycklig flicka på tre år igen.

Badar eller duschar ni?

Bathe.