Meny
Annons

Chic, tjurig och osårbar fransyska.

Genom mitt öppna fönster i Paris hör jag fransyskans sylvassa klackar slå hårt och snabbt i gatan och jag vet precis hur hon ser ut. Snålt anständig och flirtigt kokett. Hon har höga smala klackar och päls när det blåser från norr och är högst plus tio grader. Hon är nygjord i håret och bär en ensemble (matchande tröja, jacka, kjol). När hon kommer in i restaurangen lättar hon lite på pälsen, så att vi alla ska se den dyrbara tröjan ton i ton. Hennes leende är på än gång nedlåtande och triumferande. Det tog lång tid och det var inte billigt heller, men så blev det bra också.

Att gå rätt klädd är något franska flickor lär sig tidigt. Både när det gäller vilka plagg som passar dem och hur man gör för att skapa olika stilar.  En fransyskas klädstil ska passa både till luncher och middagar och får gärna vara klassisk. Hon drar sig inte heller för att inspireras av herrgarderoben – långbyxor och tröjor i randiga trikåtyger är obligatoriska plagg för den moderna kvinnan. Och så har det varit ändå sedan Coco Chanel revolutionerade med sina herrplagg för kvinnor på 1920-talet.

Jag glömmer aldrig när jag träffade den franska modellen och skådespelerskan Lou Doillon när jag var i lyxorten Deauville utanför Paris. Naken, så när som på bikinitrosan, vippade hon fram i ett par skyhöga klackar. Ända fram till strandkanten behöll hon skorna på. Efter några simtag gick hon upp och klev omedelbart i skorna igen. Också i duschen behöll hon dem på. Precis som om hon utan skorna var prisgiven och försvarslös. Fransyskor har en älskvärd faiblesse för skor. Alla franska flickor bör ha flera schyssta höga klackar att byta med såväl till vardag som till fest. I Frankrike konsumerar man också betydligt mer skor, än vad vi nordbor gör.

Jag sitter på ett café i Saint Germain i Paris och plötsligt går ett sus genom lokalen. I dörröppningen står Julia Restoin-Roitfeld- dotter till franska Vogues chefredaktör. Hon har en svart klänning, med en nonchalant knuten guldkedja runt midjan. Håret är bakåtkammat och ligger naturligt över axlarna. Hållningen har något hånfullt stolt över sig, som om hon vill berätta att vi inte ska tro nåt. Medan de framskjutna brösten säger precis tvärtom.

Fransyskor är inte rädda för att verka malliga. Det är vi svenska flickor. Vi knycker inte på nacken och snörper förolämpat på munnen när någon gör oss orätt. Ibland önskar jag att jag vore lite mer som en fransyska. Chic, tjurig och totalt obesvärad. Och därmed mindre sårbar.

Delar av den här texten kommer från en krönika, som jag skrivit för ELLE.

TRANSLATION: French girls.

2 kommentarer

Annons



Annons


Annons







Annons
Mobilsajt: / AV