Annons
Annons

Du får inte leka på vår gata


 

Mannen mötte mig vid Gare du Nord i Paris. Jag bor inte långt från honom, så han hade erbjudit mig möta mig med sin bil. Det var fredagskväll och kallt ute, trångt och mycket folk i hallen. När vi satt i hans bil sade han:

– Skönt att ha en man i sitt sällskap ikväll, eller hur?
– Vaddå, sade jag som inte begrep. Hur menar du?
– Men såg du inte vilka typer som stod där inne? Det hade nog inte varit trevligt för dig att gå ensam.
-Jaså, sa jag och blev svettig. Det var det värsta jag hört. Jag har gått ensam genom Gare du Nord många gånger förut och jag har inte varit rädd.

Då talade han om för mig hur det är i Paris dessa yttersta dagar. Det ökade våldet. Hur en anständig människa inte kan snedda Place de la Concorde, eller vandra under den stolta Triumfbågen. Hur man måste tränga sig fram genom knarklangare, snattare, tattare och andra kriminella element som tagit över Paris. Från det gick han över till sin mamma. Hans stackars mamma, som inte ens vågade åka Metron någon tid på dygnet av rädsla för att bli rånad, nedslagen, antastad.

Det fick mig att tänkta på hur sällan man ser äldre damer gå ensamma i Paris. Kanske är det så, att våldet på gator och torg har blivit en så framgångsrik säljartikel att små tanter inte ens vågar gå om hörnet och handla?

På min lilla gata ser jag ibland två damer. De går mycket nära varandra, fort, utan att våga se åt något håll. Väskorna håller de krampaktigt hårt tryckta mot kroppen. Men jag har aldrig sett dem bli rånade.

Det luktar rädsla när man går ut på stan. Rädslan kan skapa mera våld. Tänk själv hur det skulle vara om någon skyggade, tog tag i handväskan bara man visade sig? Känslan av utanförskap, misstänksamhet och förakt.

– Gå din väg, du får inte leka på vår gata.

Vem blir inte elak av en sån kommentar?


Don’t play on our street.

Dela
Dela
 

Annons
Annons
Annons


Laddar