Ensam i Paris

Ensam med flytt. Ensam med beslut om att byta golv, ensam med att bära kartonger, införskaffa säng, köra hem säng, bygga upp säng, hyllor, garderob.

När man bor i en ny stad, utan pojkvän eller föräldrar blir man sårbar – och i behov av goda vänner. Jag har tur, jag har många goda vänner som ställer upp. Det blir extra tydligt vilka som verkligen betyder något när man blir sårbar. Dem som ringer och frågar en så enkel sak som;

”Hur mår du? Hur går med allt?”

Eller de som engagerar sig. Hjälper till, skarvar in. Hittar lösningar. ”Du, jag tror jag har ett par extra brukar färg någonstans.” Tack. Det räddade mig från att åka till förorten och köpa fem burkar färg, sitta på tunnelbanan med dem och få ryggskott på grund av den överfulla, tunga påsen. Eller: ”Vi har ett förråd där det står ett extra gäng stolar, du kan få dem om du vill!”

Små saker som blir stora saker, för mig. Därför att jag inte har något skyddsnät här. Därför att jag är ensam i Paris. Långt borta från föräldrar med bilar och borrar och handtag som det är alldeles naturligt att fråga om. Utan att det behöver bli pinsamt, utan att man ska behöva känna att man gör besvär. Just det – göra besvär – något som sitter i min Svenska arma ryggmärg. Ett Svenskt-emigrant ok som jag får bära på. Ordagrant. Jag är beredd att bära femtielva kartonger innan jag skulle be någon att hjälpa mig. Det är ju inte deras besvär, inte deras problem. Nej tack, jag klarar mig själv.

Men man klarar inte alltid sig själv. Vilken tur att det finns vänner som vet det, vänner som ställer upp på ensam tjej i Paris.

Alone (with with a thousand obligations) in Paris.