Min Mysse

Äldre inlägg | Publicerad 11 juli 2008

Jag vet inte om den mest liknar en sÃ¥n där ”mysse”, som Emil i Lönneberga hade. Eller om det är en fiskarkepa?

Hur som helst är jag förfärligt förälskad i min nya mössa, som jag köpte i en gammal vintageaffär för ett tag sedan. Jag bokstavligen bor i den!

Ida Pyk vs Eeeeemil, din förgrymmade unge!

Modeller

Äldre inlägg | Publicerad 16 juni 2008

När man springer runt på castings träffar man många modeller. Det finns förstås alla möjliga typer av människor- men jag har lärt mig känna igen tre huvudtyper.

1. Bohemen

Hade egentligen aldrig tänkt bli modell, utan halkade mest in ”pÃ¥ ett bananskal”. Hon har pÃ¥ sig nÃ¥got slängigt stickat eller second-hand-för-stort och har ett lÃ¥ngt rufsigt och halmfärgat (eller rÃ¥ttfärgat) hÃ¥r. Hon har ingen makeup runt ögonen och hon är naturlig. SÃ¥ kollosallt naturlig.  
 
2. Rockbaben

Hon har en sliten bikerjacka och en för stor t-shirt med ett coolt tryck. Benen är tunna och svarta och slutar i ett par sönderälskade sneakers. Rockbaben går sin egen väg och en dag, när modellkarriären har börjat svalna av ska hon starta ett eget band. Men i väntan på det dejtar hon en hipp rockkille, som bjuder med henne på många hippa fester och alla stans hotspots.
 
3. New Rich

Är Ryska, eller möjligen Brasilianska. Hon har alltid drömt om att bli modell och skäms inte för att berätta det. Tvärtom! Hon är nygjord i håret och har lättat lite på pälsen, så att vi alla ska se den dyrbara tröjan ton i ton. Väskan är av märket GUCCI och det står tydligt markerat. Hon är nöjd med sig. Det tog lång tid och var inte billigt heller. Men så blev det bra också.  

Setcards på casting, vem är vem?

Filmklassiker

Äldre inlägg | Publicerad 15 juni 2008

Jag har gått in i en filmperiod. Jag slukar gamla klassiker och låter mig inspireras- både av utseende, ideal och innehåll.

Här är mina 5 favoriter just nu;

1. Annie Hall, 1977. Förutom att det förmodligen är Woody Allans bästa, är det underbart att se hur Annie (spelad av Diane Keaton) bär upp den klassiska gubbstilen med kostym, slips och hatt.
2. En Kärlekshistoria,1970. Jag vill ha brunbrända ben, korta shorts, en sliten bikerjacka och håret uppsatt i en slarvig knut. Och framföralllt vill jag vara kär som en tonåring en sen sommarnatt i Stockholm.  
3. Ferris Bueller’s Day Off,1986. Sjukt rolig, sjukt bra musik och sjukt snygga kläder! Leopardmönstrade västar, pastellfärgade jackor och matchande kjolar, Raybanglasögon och en röd, snabb cab att svischa fram med bland vajande palmer. Allt det vill jag ha.
4. Paris, Texas, 1984. I en av slutscenerna har skådespelerskan Nastassja Kinski en knallskär angoraklänning, som är öppen i ryggen. Håret är blont och kort i nacken. Han är så vacker att man kan bli tokig.
5. Lolita,1962. Stanley Kubrick mÃ¥ste ha varit galen, men han visste hur han skulle klä söta Sue Lyon, som spelar Lolita. De klassiska hjärtformade glasögonen har jag redan. Nästa mÃ¥l är en snygg 60-talsbikini att sola sig med i trädgÃ¥rden, en tunn scarf att ha i hÃ¥ret och en sÃ¥n där puffig klänning, som man ska ha när man ”gÃ¥r pÃ¥ dans”.

Woody Allan och Diane Keaton i Annie Hall från 1977.

Nallenostalgi!

Äldre inlägg | Publicerad 04 juni 2008

Jag blir alltid väldigt nostalgisk när jag ska lämna min familj. Dels för att jag aldrig vet säkert när jag kommer att träffa dem igen. Men också därför att det finns så mycket minnen och bortglömda små vänner där, som det känns patetiskt svårt att lämna.

Igår hittade min lillasyster Alva min favoritnalle på vinden. Det var på gränsen.

Jag kommer aldrig glömma när jag fick det enorma paketet med honom i present. Men det känns fint att han får följa med till nästa generation.

PS. Nu åker jag till Stockholm, så nu är det slut med nostalgi!

Ida Pyk med nalle 1989

Alva Pyk med nalle 2008

De papperslösa

Äldre inlägg | Publicerad 02 juni 2008

Imorse lyssnade jag på en politisk diskussion. Det var folk från sjukkassan och sjukvården och Wanja Lundby-Wedin. Och det talades om de papperslösa.

De papperslösa tillhör dem, som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd. De papperslösa är ett ekonomiskt problem. Nej, förlåt, så får man inte säga. De papperslösa är ett aktuellt ämne.

De papperslösa kan inte irra runt på gator och torg utan behöver någonstans att bo, förklarade man.
De papperslösa kan inte gå runt med dödliga sjukdomar utan behöver vård, förklarade man.
De papperslösa kan dessutom drabbas av oro och ångest och behöver också psykologisk vård, förklarade man.

Ungefär här fick jag nog;

”Vad fan”, skrek jag, ”mÃ¥ste de säga ”de papperslösa” hela tiden?”

Min granne vid frukostbordet såg tålmodigt terapeutiskt på mig.

”Men vad vill du att de ska säga dÃ¥?”

”Vi”, skrek jag ”Vi som behöver nÃ¥gonstans att bo. Vi som behöver sjukvÃ¥rd när vi har fÃ¥tt cancer, hjärtinfarkt, lungödem eller brutit benen. Vi som behöver psykvÃ¥rd när vi känner oro och Ã¥ngest. VI.”

De papperslösa är ju en av oss.