Tack för att ni har läst min blogg, för att ni har följt mig i över fem år eller kanske bara i en vecka. Kanske hittade ni hit idag.

Framöver ska jag ägna mig åt orden, de riktiga välavvägda orden. Jag vill ha en väntetid, en paus mellan det skrivna och det lästa. Jag vill tänka efter mycket, mycket noga innan jag delar med mig av mina innersta tankar och funderingar. I vår tid behövs det, tror jag.

Jag hoppas vi ses i mina böcker. Titta gärna förbi hos mitt förlag Rabén & Sjögren, samt Bokus och Adlibris där ni kan köpa mina böcker.

Ta hand om er nu. Ni kan alltid nå mig på min mail: idapyk@gmail.com

Farewell, Elle-blog. I hope I will see all you all in my books, keep an eye on my work at my publisher’s website. And at Bokus and Adlibris where you can buy my books. Take care. 

En ljum kväll då jag går ut i luften och det är så varmt att jag kan ha en tunn vårjacka utan att nästan frysa alls. Det luktar och låter överallt. Det kvittrar, piper och rasslar. Det fladdrar, brusar och sjunger.

Det där märkliga halvljuset i öster. Den kryddiga doften som kommer med vinden jag vet inte varifrån. Jag går förvirrad längst boulevarderna och sniffar rätt ut i ingenting tills jag upptäcker det. Häggen. Ett vitt sagoträd utan stam och grenverk. Trädet fyller mig med en konstig känsla. Jag blir matt och yr och mjuk i knäna av att se på det. Jag bara måste springa rätt in i trädet, begrava ansiktet bland blommorna och dra in doften i näsan.

När jag vandrar hemåt i den blå majskymningen hör jag koltrasten sjunga. Jag känner en lätt, svävande känsla komma emot mig.

Det är en kväll då jag känner mig ovanligt levande. Då döden och de svarta ensamhetsvattnen är långt borta.

May-twilight.

Det går fort att handla på morgonen. Ingen kö i kassan. Vid Canal Saint Martin är det mera livat. Någon sorts marknad där det går att köpa billiga rosor, ”Pas cher, madame”. Jag skakar resignerat på huvudet, mumlar något om ”Non, merci.” Gubbar sitter och dricker kaffe på det lokala brasseriet. De ler förtroligt mot mig när jag passerar dem och jag ler tillbaka. Solen skiner ute och inne och livet tycker om mig.

Jag trivs i stan när det inte är så många i den. Det är ovanligt tyst. Tystnaden som kommer på platser där det annars alltid är fullt av liv. Bilarna är på landet. Jag känner lukten av nyslaget gräs. I buskarna hör jag trasten. Parkerna blir parisarnas vardagsrum. De lägger ut filten, ställer ner flaskan med vitt vin inom räckhåll. En baguett, en rejäl bit ost. Vindruvor, söta runda tomater. Intill mig ligger en familj och jag ser hur pappan ger sonen en slant att köpa glass för. Jag lägger mig flat på ryggen i gräset. Det blir på en gång alldeles stilla. Min blick vandrar vilsamt i den väldiga vårhimlen och jag känner att jag är ledig. Att det är helg.

När jag kommer hem är jag solvarm i ansiktet, lagom trött och lite svettig. Men våningen är sval. Jag duschar och sätter på mig en ren bomullsklänning. Genom det öppna fönstret hör jag kyrkklockorna slå sex slag på Kristi Himmelsfärdsdag.

Kvällen är tom och blank och full av möjligheter. Mina vänner har försvunnit iväg på olika håll. Jag är fri att göra vad jag vill.

Kanske ska jag gå en promenad i Belleville? Eller åker jag ner på stan och går på bio. Om jag inte skulle gå på Operan? Man kan titta förbi på Palais Garnier och ibland har de biljetter för en kväll med La Gioconda av Ponchielli.

  Ascension Day, Paris.

Jag minns Södermanland i slutet av juli. Jag låg i gräset nedanför den vita herrgården. Pappa och farmor satt på farstutrappan och läste tidningen och farmor sa att nu är solen och värmen nog på väg.

Jag cyklade till postlådorna vid vägen och hämtade posten och sen cyklade jag nerförsbacken tillbaka medan regnet låg i ryggen. På kvällen var det tio grader varmt och vi eldade i kakelugnen. Pappa och jag satt nära brasan och spelade kort medan min lillasyster Hanna låg på golvet och läste Kamratposten från förra sommaren. Nästa morgon gick vi genom högt vått gräs för att lägga ut mjölk till igelkotten som bodde bakom husknuten. Det luktade kryddigt sött och lite syrligt från gräset som slagits på ängen. Farmor satt på farstutrappan och drack morgonkaffet. Hon spejade mot himlen, såg ut över dalen, bortom den blå skogshorisonten och sa:

”Jo, men visst håller det på att klarna upp i alla fall?”

Till lunch åt vi kokt fisk, potatis och äppelkart. Pappa sa att vi kunde gå och fiska efter maten. Han tog metspöet och jag fyllde en flaska fläderblomssaft och la den i hans ryggsäck bredvid myggoljan. Vi gick tysta genom den fuktiga regndroppande skogen bort till Bjälken med det tigande svarta vattnet. Pappa stod på bryggan med metspöet och jag la mig en bit närmare land, utsträckt på magen med det gistna träet mot min magra flickkropp. Jag tittade drömmande på näckrosorna intill vattenbrynet och de såg så nära ut, men när jag sträckte ut handen kunde jag ändå inte nå dem. Jag tänkte att det nog inte fanns några blommor på jorden som var så vackra som näckrosorna. På en gång så oskyldiga och galna och oåtkomliga. Myggen kretsade kring bryggan, bromsar ville bita oss, men inga fiskar ville visst nappa. Det började regna igen. När vi kom hem hade regnet brutit loss och låg som en grå ridå utanför fönstret. Vi bytte kläder, hängde dem framför brasan. Farmor kokade choklad och satte på radion med dagens land och sjöväder. Jag och pappa spelade ett nytt kortspelsparti och Hanna ägnade sig åt farmors böcker. De var inte för barn, men hon hittade Sture Dahlströms Huggormens tid och kröp nöjd upp i soffan med den. Regnet prasslade mot taket. Vi satt halvt tigande i våra meningslösa sysselsättningar och först efter en lång stund upptäckte jag att trasmattan hade fått en ny färg. Det var solen. Hanna sprang till fönstret och utbröt:

”Titta, pappa. Titta en regnbåge pappa.”

Vi stod andaktsfulla i fönstret och såg ängen ligga nytvättad, nymålad nedanför oss. Det var grönt hö, röda stugor och tungt gröna granar. Långt borta tyckte jag mig skymta sjön ligga mörk och blank. Jag knirkade försiktigt upp fönstret och möttes av frisk, orörd luft. Solen glittrade i gräset. Pappa satte sig på trappan, jag klädde av mig tjocktröjan och la mig flat på rygg i gräset. I nästan tio minuter var det sol. Om en halvtimma regnade det igen.

Middag i Skogshall. Vi satt i det egendomliga, genomskinliga kvällsljuset i trädgården på regnfuktiga träplankor. Jag frös om fötterna tillsammans med småkusiner och halvsläkt. Det var nästan smärtsamt, onaturligt vackert när solen gick bakom skogen. Bara en röd strimma kvar i öster lyste som en röd ros.

Morgonen efter gick jag ut i trädgården och jag var sanslöst lycklig när jag plockade en bukett prästkragar. Det fanns säkert flera tusen så det gjorde inget att jag tog några. I skogsbrynet hittade jag smultron och jag måste springa in till farmor och be om en mugg. Finns det något så lustbetonat som att sitta på huk i grön skogsskugga och hitta söta, rosaröda smultron som ramlar i ens hand när man snuddar vid dem? Att äta så mycket smultron att man inte vill ha mer. Det är en skogens rikedom.

På eftermiddagen åkte farmor och jag till stan. Det var soligt när vi åkte men när vi kom fram var regnet över oss igen. Ett stort vått regn med en fond av svarta åskmoln. Vi gick till närmaste konditori och farmor drack te medan jag drack läsk och vi hade var sin grön bakelse.

Jag minns ett brunt, inrökt konditori i Södermanland. Att vara bortanför världen och äta grön bakelse medan regnet randar ner fönstret. Jag minns smultron och näckrosor och den svarta sjön. Ljuset över ängarna och granarna. Myggen och fisken som inte ville nappa. Jag minns när vi varje dag sa, jo men, imorgon blir det nog vackert väder ändå.

Det eviga hoppet och resignationen. Vemodet, glädjen och ensamheten i den tysta granskogen.

Childhood memory from Sweden. 

På samma sätt som de ljusa nätterna. Ljuset är drömmen vi går och bär inom oss hela den långa, svarta vintern. Sommaren är belöningen efter mödan. Det är då allt ordnar sig till det bättre. Hur då? Ja, inte vet jag. Men jag blir en annan människa när solen lyser och jag sätter på mig min ljusblå bomullsklänning och de vita sandalerna och går ut i syréndoften. På sommaren blir jag gladare och vackrare. Blir inte alla det? Kanske är det därför vi sjunger så ofta om sommaren. I visorna är det alltid vackert väder. Du ska inte tro det bli sommar. Den blomstertid nu kommer. I sommar, sommar, sommar.

Varuhusen dukar upp med sommararrangemang i skyltfönstren. Också här är det bara tal om en varm, vacker sommar där vi sitter ute i det gröna på en rutig duk och dricker iskyld saft med knastrande isbitar. Eller ligger vi i solstolen och blickar ut över det stora blå och känner solens hetta i ansiktet. Sommarkläder, solparasoller, sololjor.

På sommaren ska man ha roligt. Vi fyller bilen med ungar och mat och jordgubbar och tunga, skvalpande påsar från Systemet. Ut till landet och badet och fåglarna. Till stugan, båten, campingplatsen. Hela vintern har vi väntat på detta tillfälle. Denna oas i årets annars långa, grå och mörka vardag. Men nu ska det, djävlar i mig, bli kul! Bli fest! Det ska det.

Det finns förstås en baksida av sommaren. Sommaren då det inte blir som vi hoppats på. Ingenting. Inte vädret. Inte kärleken. Det blev regn. Jag frös om fötterna. Ingen brydde sig om mig, minst han jag drömde om. Midsommarflickan som går ensam och plockar sju blommor att lägga under huvudkudden. Den ensamme mannen som spyr bakom busken. Familjegräl. Dagar med regn och åter regn och varför är allt så tråkigt, varför händer det inte något och varför finns det ingenting att göra?

Den sommaren finns förstås också. Men man mår bättre när ljuset kommer tillbaka. Därför är det värt att sjunga och längta efter sommaren.

Summer-longing. 

”När jag tänker på min pappa så här långt efteråt så framstår han i minnet som ett vackert porträtt av ett ovanligt känsligt och levande ansikte, som jag står nedanför litet på avstånd och tittar upp på, undrar över och tänker, att den människan skulle jag gärna ha velat lära känna.

- Maria Gripe, Skuggan över stenbänken

Quote from one of my favorite books as a teenager. 

I stort sett måste jag ju hålla med honom. Livet är jäkligt. Men å andra sidan behövde han nog lite tröst och det enda jag på stubben kunde komma på var: ”Det blir bättre sen. Ge det lite tid bara. Det blir bättre när du blir äldre.”

Detta hörde en man som var bra mycket äldre än mig och han såg ogillande på mig över axeln och sa att jag hade fel. Det blir inte alls bättre.

”Det blir det visst det”, invände jag trotsigt.

”Inte för mig i alla fall”, svarade han.

”Nehej”, sa jag. Och jag hade nu alldeles glömt bort den unge hopfallande som liksom svajade till mot min axel när jag tog i och jag upptäckte honom och kom på att han behövde tröst, ju. ”Jag vet ju inte hur du hade det när du var ung men om jag skulle bli ung på det vis jag var ung, då kan jag gärna hoppa över det.”

En del kanske hade kul när de var unga? I alla fall verkar de tycka det efteråt när de tittar tillbaka. Men ibland tror jag att de ser på sin ungdom genom skära glasögon. De blir sentimentala och idealiserar, förbättrar det som var dåligt.

När jag tänker tillbaka på min ungdom ser jag en hopplös, blyg flicka. Jag ser en ensam, oälskad tonåring som ligger i sängen och har magknip över att gå till skolan och göra läxor och träffa killar som inte vill ha mig. Jag ser en tjej som hatar allt och alla och allra mest sig själv. En tjej som ber till Gud att hon ska dö, och jag tror att Gud förstod att jag menade att jag ville dö innan jag levat. Det var som om hela min ungdom var en tid då jag väntade på att det skulle gå över. Att jag till slut skulle vara igenom tunneln och på andra sidan och stor.

Nu är jag stor. Jag är inte älskad av alla men jag har lärt mig att trivas med mig själv. Mitt liv står inte och faller i vad andra säger eller tycker om mig.

Jag kan klä mig som jag vill utan att ängsligt spegla mig runt om tusen gånger och uppgivet säga till mig själv: ”Usch, vad ful jag är. Ingen tycker om mig.”

Jag kan gå på badhuset utan att smussla med handduk och trosor och bh och duscha fort, fort så att ingen ska se min otillräckliga kropp.

Jag kan gå på fest och gå fram och prata med killen jag tycker är söt. Jag är inte rädd och jag törs prata med den som börjat prata med mig.

Tomrummen av tristess är inte tråkiga längre – jag har nämligen upptäckt att också det tråkiga har fullt av innehåll.

Mina dagar av förtvivlan kommer fortfarande då och då men då känner jag igen dem – och jag vet att det går över (även om det är svårt att tänka på det, när man är mitt i dem).

Jag väntar inte längre på att något fantastiskt, enastående ska hända mig. Och jag blir inte besviken när det inte gör det.

Jag gläds över mycket små saker.

Jag vill inte dö innan jag levat.

Allt detta gör att jag står fast vid vad jag sa. Det blir bättre sen.

Men det är klart att man måste undra! Hur länge då?

As you get older.

Would you like to win a copy of my book? Click here. 

Bibliothèque Sainte-Geneviève, Paris. Här sitter jag och skriver varje dag. Biblioteket omfattar två miljoner volymer – däribland den största nordiska boksamlingen utanför Norden.

Själv sitter jag här för rymden i taket och ljuset från de många, höga fönstren.

Var sitter ni om dagarna?

My library in Paris. Here, I sit and write every day.

In final edit of my next novel, for a peek click here.