J.

Jag springer in i min före detta pojkvän, vi kan kalla honom J. För hans förnamn börjar på det. Han är på lunch. Jag är på väg åt hans håll, jag är väl inte ful men ser knappast fantastisk ut heller. Mitt hår är otvättat, jag är varm i ansiktet och blank om nosen. Sminket har runnit ner lite under ena ögat. Jag är hungrig och har bråttom och går med snabba steg åt det hållet han sitter. Med en tjej.

Tjejen är allt det jag inte var för honom, jag är på avstånd men jag hinner konstatera det ändå. Hennes hår är blankt och mörkt. Hon har en guldkedja om halsen, en tunn sidenblus i svagt rosa och perfekt målade ögon. Hon är en sådan tjej som har ett hår som i en Pantene Pro-V reklam (det är alltid blankt och välborstat) och hon luktar alltid parfym. Hon skiter aldrig. Hon tycker om när en man hjälper henne med hennes resväskor och hon skulle aldrig spotta ur sig ett sturskt, svenskt: Nej tack, jag klarar mig själv.

Jag ser dem på avstånd, jag vet inte ens om det är J. Jag ser honom bara bakifrån, men tanken på att det skulle kunna vara han är starkare än modet att våga möta dem. Att gå fram och se dem och inse att jag har rätt. Att han sitter där med hon som är allt jag inte var, inte kunde vara, inte ville vara.

Jag ser dem på avstånd och jag flyr, vänder. Springer åt andra hållet.

Au revoir.

J.