En kärlekstanke

jag drömmer och fantiserar och det slutar ofta i fiasko för i tankarna är allt så perfekt; vi har rest tillsammans, gift oss, skaffat barn, skrattar åt samma saker och har oändliga dagar och nätter i varma länder (Marocko? Grekland? Mexiko?); och i verkligheten är det svårt, hårt, vi känner inte varandra än och har precis bara börjat på ett vi. Men jag försöker lägga bort huvudet och tankarna. Upp på en hylla där de får samla damm tills jag har levt ikapp.

Han som jag älskar(och som älskar mig) gör mig till en lite bättre människa! Det är vad kärleken gör med en.

Det kommer.

Jag tänker alltid jättemycket, och när det finns någon speciell så tänker jag jättemycket på honom. När någon pratar om kärlek så tänker jag på honom. Massa småsaker gör att jag har anledning att tänka på honom.

Och jag tror inte att det någonsin kan gå. Paranoid? Kanske det. Överkänslig? Definitivt. Men det är sån jag är. Och jag märker att jag är kär för jag bryr mig om hur han är, jag vill att vi ska passa. Jag kan bli arg på honom, jag blir glad av honom även om jag är arg på honom. Jag vill få svar på om det kan bli vi men ändå inte, för tanken på oss tillsammans är så härlig.

Men olycklig kärlek är aldrig lika rolig som besvarad kärlek, där man faktiskt kan få vara med varandra och ha ömsesidiga känslor. Så jag längtar efter att vara två om en kärlekshistoria, det är ju det som är det läskiga, och fina: att man är två.

Tack för fina ord, det är något speciellt att känna mycket. Fortsätt med det.