Minnesbild, Södermanland

Där jag växte upp. | Publicerad 08 maj 2013

Skogshall, Södermanland.

Jag minns Södermanland i slutet av juli. Jag låg i gräset nedanför den vita herrgården. Pappa och farmor satt på farstutrappan och läste tidningen och farmor sa att nu är solen och värmen nog på väg.

Jag cyklade till postlådorna vid vägen och hämtade posten och sen cyklade jag nerförsbacken tillbaka medan regnet låg i ryggen. På kvällen var det tio grader varmt och vi eldade i kakelugnen. Pappa och jag satt nära brasan och spelade kort medan min lillasyster Hanna låg på golvet och läste Kamratposten från förra sommaren. Nästa morgon gick vi genom högt vått gräs för att lägga ut mjölk till igelkotten som bodde bakom husknuten. Det luktade kryddigt sött och lite syrligt från gräset som slagits på ängen. Farmor satt på farstutrappan och drack morgonkaffet. Hon spejade mot himlen, såg ut över dalen, bortom den blå skogshorisonten och sa:

”Jo, men visst håller det på att klarna upp i alla fall?”

Till lunch åt vi kokt fisk, potatis och äppelkart. Pappa sa att vi kunde gå och fiska efter maten. Han tog metspöet och jag fyllde en flaska fläderblomssaft och la den i hans ryggsäck bredvid myggoljan. Vi gick tysta genom den fuktiga regndroppande skogen bort till Bjälken med det tigande svarta vattnet. Pappa stod på bryggan med metspöet och jag la mig en bit närmare land, utsträckt på magen med det gistna träet mot min magra flickkropp. Jag tittade drömmande på näckrosorna intill vattenbrynet och de såg så nära ut, men när jag sträckte ut handen kunde jag ändå inte nå dem. Jag tänkte att det nog inte fanns några blommor på jorden som var så vackra som näckrosorna. På en gång så oskyldiga och galna och oåtkomliga. Myggen kretsade kring bryggan, bromsar ville bita oss, men inga fiskar ville visst nappa. Det började regna igen. När vi kom hem hade regnet brutit loss och låg som en grå ridå utanför fönstret. Vi bytte kläder, hängde dem framför brasan. Farmor kokade choklad och satte på radion med dagens land och sjöväder. Jag och pappa spelade ett nytt kortspelsparti och Hanna ägnade sig åt farmors böcker. De var inte för barn, men hon hittade Sture Dahlströms Huggormens tid och kröp nöjd upp i soffan med den. Regnet prasslade mot taket. Vi satt halvt tigande i våra meningslösa sysselsättningar och först efter en lång stund upptäckte jag att trasmattan hade fått en ny färg. Det var solen. Hanna sprang till fönstret och utbröt:

”Titta, pappa. Titta en regnbåge pappa.”

Vi stod andaktsfulla i fönstret och såg ängen ligga nytvättad, nymålad nedanför oss. Det var grönt hö, röda stugor och tungt gröna granar. Långt borta tyckte jag mig skymta sjön ligga mörk och blank. Jag knirkade försiktigt upp fönstret och möttes av frisk, orörd luft. Solen glittrade i gräset. Pappa satte sig på trappan, jag klädde av mig tjocktröjan och la mig flat på rygg i gräset. I nästan tio minuter var det sol. Om en halvtimma regnade det igen.

Middag i Skogshall. Vi satt i det egendomliga, genomskinliga kvällsljuset i trädgården på regnfuktiga träplankor. Jag frös om fötterna tillsammans med småkusiner och halvsläkt. Det var nästan smärtsamt, onaturligt vackert när solen gick bakom skogen. Bara en röd strimma kvar i öster lyste som en röd ros.

Morgonen efter gick jag ut i trädgården och jag var sanslöst lycklig när jag plockade en bukett prästkragar. Det fanns säkert flera tusen så det gjorde inget att jag tog några. I skogsbrynet hittade jag smultron och jag måste springa in till farmor och be om en mugg. Finns det något så lustbetonat som att sitta på huk i grön skogsskugga och hitta söta, rosaröda smultron som ramlar i ens hand när man snuddar vid dem? Att äta så mycket smultron att man inte vill ha mer. Det är en skogens rikedom.

På eftermiddagen åkte farmor och jag till stan. Det var soligt när vi åkte men när vi kom fram var regnet över oss igen. Ett stort vått regn med en fond av svarta åskmoln. Vi gick till närmaste konditori och farmor drack te medan jag drack läsk och vi hade var sin grön bakelse.

Jag minns ett brunt, inrökt konditori i Södermanland. Att vara bortanför världen och äta grön bakelse medan regnet randar ner fönstret. Jag minns smultron och näckrosor och den svarta sjön. Ljuset över ängarna och granarna. Myggen och fisken som inte ville nappa. Jag minns när vi varje dag sa, jo men, imorgon blir det nog vackert väder ändå.

Det eviga hoppet och resignationen. Vemodet, glädjen och ensamheten i den tysta granskogen.

Childhood memory from Sweden. 

Buketter

Där jag växte upp. | Publicerad 20 februari 2013

Träd som i sig bildar märkliga buketter, på Aga Khans galoppstall i Normandie.

Mamma ringer, säger:

”Jag läste något om dig i ditt gamla fotoalbum igår. Du var på Öland, kanske fem- sex år. Du hade plockat buketter, många buketter som du satte i vaser överallt i huset. Du visade dem för mormor, ”Har du sett buketterna, mormor? Har du sett vilka fina buketter?” sa du. Jag tänkte på det där sen, att du alltid plockade buketter som barn.”

Jag plockade buketter. På Öland. På kullarna ner mot havet i Haväng. Jag gick barfota i gräset som kittlade fötterna och jag plockade mandelblom, kattfot och blå viol. Jag plockade strandnejlika, vildrosor, gullvivor. Blåsippor och vitsippor i bokskogana om våren. Blåklockor och purpurlila ljung på sensommaren. Också hösten hade sin skörd, stora kvistar med röda lönnlöv, nypon och rönnbär. Videkvistar på senvintern. Påskris till påsk. Trädets kvistar och grenar utgör i sig vackra buketter.

Jag plockar fortfarande buketter. Helst vilda, men det går bara på landet i Sverige. I Frankrike plockar blomsterhandlaren buketten åt mig. Men när jag var i Normandie i helgen, då hittade jag små knoppar i jorden och jag kände mig nästan andaktsfullt lycklig när jag satte mig i gräset och plockade en blomma och kände att mina naglar luktade jord.

 Bouquets.

Mina somrar på Öland (del 3)

Där jag växte upp. | Publicerad 15 februari 2013

Sista sommaren. Jag var tjugotvå år och jobbade som journalist. Vi satt i vinbärsbersån, jag och morfar. Han var gammal nu, kunde inte längre måla. Händerna darrade varje gång han lyfte penseln.
”När man inte ens kan arbeta, då är det lika bra att dö.” Pipan i mun, handen lätt trummande på den tjärade bordsskivan. De spefulla ögonen såg med plötslig klarhet på mig. ”Och du blev författare?”
”Journalist.”
”Ja, ja…”
Humlesurrande, jasmindoftande eftermiddag. Morfar drog in röken, blåste ut den i en virvlande slöja över sitt gamla ansikte.
”Vill du ha mera kaffe?”
En bricka på bordet, lövtunna koppar från herrgården i Hagapark. En gräddsnipa. Kaffepannan. Småkakor, mandelbiskvier och havreflan. Jag räckte över kaffepannan till morfar. Han noterade det utan att ta för sig.
”Snart blir det kväll, skulle mamma sätta på potatis?”
”Mm, tror det…”
Morfar såg ut över trädgården. Citronfjärilar fladdrade i det höga gräset, fåglar pep i buskarna. Lätta vindar förde med sig doften av vildrosor och mandelblom. Blomsterdofterna blandade sig med den svaga röken av brända tobaksblad i morfars pipa.
”Ville du bli författare?”
”Journalist.”
”Ja, ja…”
Han såg upp i himlen, kisade mot solen och drog in ännu ett pipbloss.
”Vad gör Björn?”
”Björn, han jobbar ju i byggbranschen.”
”Nej!” sa morfar, häftigt irriterat. ”Han, vad heter han?”
Han såg sökande på mig, jag såg saknaden och ilskan över de förlorade minnet, orden.
”Samuel.”
”Ja.”
Jag tänkte på Samuel, mig och Samuel. Oss, Öland.
”Han tycker om att spela musik”, svarade jag.
Morfars ansikte lös upp.
”Bra.”
Vi satt tysta en stund. Det blev aldrig pinsamt eller konstlat när man var tyst med morfar, man pratade bara om man ville. Solen reflekterades i fönstren bakom oss, reflekterades i morfars panna.
”Saknar du att måla?” frågade jag morfar.
En svag förändring i ansiktet, vemod.
”Alltid.”
Han tog ett pipbloss, blåste sakta ut röken utan att se på mig. Tyst rullade röken i gråa mjuka slöjor mellan oss.
”Ville du ha mer kaffe, eller ska jag ta in brickan?”
Han svarade inte, såg på en obestämd punkt ute i trädgården.
”Man måste följa sin inre röst”, sa han oväntat. Jag svarade inte, jag visste inte vad jag skulle säga. ”Gör bara det du själv vill, bara det. Och”, nu såg han på mig, de ljust blå ögonen vattniga. Allvarliga. ”Lyssna inte på någon.”Jag nickade, drack ur sista slatten kaffe ur koppen framför mig. ”Lyssna bara på dig själv”, la morfar till.
En ängspiplärka ovanför oss kvittrade sin sommarsång. Morfar såg upp i den svagt urvattnade blå himlen som liknade en väldig en pastellduk. Gräset kittlade fötterna, jag blundade mot eftermiddagsljuset.
”Skulle mamma sätta på potatisen?” hörde jag morfar fråga igen.
”Mm”, svarade jag suddigt.

 My summers on Öland (part 3)

Familj, om min morfar

Där jag växte upp. | Publicerad 12 februari 2013

Familjefotografi utanför morfars ateljé i Vickleby på Öland. Från vänster; mammas syster Anna, min kusin Amanda, mormor, mamma, morfar och så lilla drömmande jag. 

Eftersom jag berättat för er om min morfar och mina somrar på Öland tänkte jag berätta lite till. Min morfar hette Torbjörn Zetterholm. Han växte upp i Ålsten, Bromma i Stockholm och fick sin utbildning på Konstfack. Han arbetade som konstnär under hela sitt yrkesverksamma liv och lite till. Han var ingen känd konstnär. Men han gjorde det han trodde på och han överlevde inte bara på det – han levde på det.

Min morfar illustrerade den första upplagan av Bilbo då kallad Hompen eller En resa dit och tillbaks igen 1947. Översättningen stod morfars bror Tore Zetterholm för. Tore var författare, journalist, recensent och översättare.

Så här tolkade min morfar Gollum. Ganska lik Tove Janssons Morran.

Gandalf och Bilbo (då Hompen)

Min morfar jobbade precis som Tove Jansson i träsnitt. De var bekanta både i bildlig samt privat bemärkelse.

Morfar gifte sig med Greta Benckert, senare omgift till Zetterholm. De var båda konstnärer.

Under min uppväxt hade jag turen att leva med litteratur och konst i släkten. Torbjörn och Greta Zetterholm. Tore Zetterholm, hans fru Gertrud Zetterholm. Kerstin Thorvall, Lars-Erik Falk. Sigfrid Södergran, Nina Södergren. Finn Zetterholm.

Alla dessa kreativa, inspirerande, komplicerade figurer som har figurerat och fortfarande figurerar i mitt liv. En spillra av mig själv som är jag och inte jag.

Den vi föds som, drömmer om att bli, formas till och – den vi blir.

Family, about my grandfather.  

Mina somrar på Öland (del 2)

Där jag växte upp. | Publicerad 08 februari 2013

Sommaren då jag fyllde fjorton. Det var en ovanligt varm sommar, fylld med mygg och knott och kryp i benen. Tordyvlar, massor av tordyvlar. Regnbågsfärgade, kravlande i kalkbrotten. Långsamma dagar då ingenting hände. Väntan på det där, vad det nu var, men något stort var det. Det skulle hända snart. Mitt huvud var fyllt av underliga funderingar som inte hade något med den konkreta verkligheten och livet på Öland att göra. Måleridrömmarna hade svalnat. Mina dagar var nu böcker och veckotidningar, köpa glass i kiosken. Cykla till Capellagården, sitta på uteserveringen i den gröna skuggan som luktade marsipantårta och svettas och dricka beskt kaffe och varför – varför spände brösten, håret fettigt och varför var det så varmt och varför var allt så tråkigt?
Söndagsmorgon. Jag låg på mage i trädgården och läste. Ett fönster stod på glänt, radion med dagens land och sjöväder på i köket. Kyrkklockorna slog Vickleby, dång dång dång. Annars tyst. Närmast ödsligt. Inte en vindpust mellan trädkronorna där solen kastade skuggor. Bara svalorna högt ovanför i den väldiga, molnfria himlen. Gräset klibbade på låret, kanske var jag varm och behövde byta ställning. Kanske kände jag hans ögon.
Där stod han.
Han stod under äppelträdet, armbågen lätt vilande på en sten. En kille på arton år – kanske äldre. Bredbent, skinnpaj och ett skägg som såg lånat ut eftersom ansiktet inunder var så barnsligt oanvänt. Men ögonen. De var mörka och fräcka och de såg, kanske hade de redan ett bra tag, rakt på mig.
”Hej” sa jag, tveksamt. Han svarade inte, fortsatte bara titta på mig. Det gjorde mig obekväm, jag reste mig. Slätade till kjolen som blivit skrynklig i gräset. Tittade frågande på honom. ”Vill du nåt, eller?”
”Vill du nåt?”
Vilket svar! Jag rodnade.
”Va?”
Han släppte ner det hårda ansiktet bara lite grann.
”Är Björn hemma?”
”Vet inte…”
”Du kan väl se efter då.”
Jag rusande in i huset, ropade.
”Mamma, pappa?” Men jag såg inte någon av dem. Bara mammas bror Erik som låg utsträckt på kökssoffan och läste tidningen. ”Var är mamma och pappa?”
”De åkte för att handla.”
”Jaså…” Jag vred på mig, såg ner på de rödmålade naglarna där färgen flagnat i kanterna. ”Vet du var Björn är?”
Erik såg på mig snett från tidningens kant.
”Jag tror han gick med Samuel till Fårkällan.”
Fårkällan låg ute på Alvaret. Vi gick dit ibland på somrarna och badade. Jag sprang ut i trädgården igen. Han stod kvar på samma plats under äppelträdet.
”Han är med Samuel vid Fårkällan.”
”Vad gör han där?”
”Badar, tror jag.”
Han kliade sig på det lilla skägget, log mot mig.
”Ska vi gå dit då?”
”Va, vi?”
Han log sådär lugnt självsäkert.
”Ja, hur ska jag annars hitta dit?”
Vi gick ut på Alvaret. Tog in på stigen, gick över första gärdsgården där ett par med en hund mötte oss. Det var konstigt stilla. Den slags tystnad som kommer på öar där det annars alltid blåser. Ängspiplärkorna kvittrade ödesdigert, luften vibrerade på de platta raksträckorna. Solen i nacken och han gick bakom mig. Tätt bakom, jag kände stegen strax bakom mina. Det skulle ta oss minst fyrtio minuter att gå till Fårkällan. Jag ångrade att jag hade gått med på det, men nu fanns det ju ingenting att göra. Stenarna var dammiga, mina vita sandaler grå. Kjolen kort, benen nakna. Vid tredje gärdsgården satte vi oss och tog en vilopaus. Han drog svetten ur pannan, rufsade handen genom håret. Jag kände hans ögon, att de såg på mig.
”Vilken ring går du i?”
Ring. Jag blev röd i ansiktet och slog med håret, men lyckades nästan svara utan att staka mig.
”Jag har inte börjat i gymnasiet ännu. Alltså jag börjar nian till hösten.”
Han såg på mig utan att vända blicken.
”Så vad intresserar dig?”
”Intresserar?”
”Ja, vad tycker du om att göra?”
”Jaa…”, svarade jag svävande.
Hur skulle jag kunna komma på det då, när han satt där och glodde.
Vi fortsatte gå, det var som sagt en bit och det kändes också så. Jag blev osäkert på om vi kanske hade gått fel. Men då såg jag den ensamma tallen till vänster i horisonten. Tallen som indikerade att nu snart var vi framme. Det var så hett i solen att hela Alvaret dallrade. Jag ökade på steget. Han gick inte längre på stigen bakom mig utan snett framför, jag vågade knappt se på honom. Men jag uppfattade ändå att han tagit av sig skinnpajen och att han gick baraxlad i ett vitt linne, hyn sommarbrun. Nacken pojkaktig, han tuggade på ett grässtrå och sträckte på halsen mot solen. Han visslade en melodi jag igen, om det var Fred Åkerström?
Fårkällan låg framför oss. Ett vitgrått stenrös. Mitt i stenarna låg vattnet glimmande klart med grönt sjögräs på botten som var grå. Samuel och Björn låg nybadade, utsträckta på stenarna och solade sig. När de fick syn på oss satte de sig upp.
”Benny, det var som fan”, sa Björn.
Benny. Jag hade inte ens frågat vad han hette.
”Tja”, sa Benny. Han satte sig på stenen bredvid Björn. Jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv, stod på avstånd och sneglade ner i vattnet. I vattenbrynet var det grumligt, små röda vattenspindlar simmade där. Det slog mig att jag glömt ta med mig badkläder.
Benny gick ner och ställde sig bredvid mig. Jag såg det inte. Men jag kände det, kände att han stod alldeles bredvid. Särskilt kände jag de mörka ögonen.
”Ska vi bada?” Jag visste att frågan var riktad till mig men det var omöjligt att svara. Tungan stor och sträv, halsen torr. ”Eller du kanske inte tycker om att bada?”
”Jo…”, stammade jag äntligen fram. ”Men jag tror jag glömde mina badkläder, tyvärr…”
”Badkläder? Äsch, vi näckar!”
Hans hand i min, den var varmmjuk. Trots att det var dödspinsamt kunde jag inte säga nej och att det samtidigt fanns en fnittrig förväntan i mig. Han ledde mig ut på en sten, mossan var hal och vattnet ångade i solen. Han drog av sig linnet, shortsen. Kalsongerna. Nej, det gick snart inte längre. Ett alldeles för stort skratt tryckte i bröstet och när som helst kunde det explodera i en omotiverad fnitterattack. Därför kunde jag inte se på honom, särskilt inte där.
Plums! Nu hade han dykt i. Jag vågade mig på att se dit. Han låg i vattnet, håret blött och rufsbrunt. Vattnet reflekterades som en spegel i det vita solljuset. Det såg skönt ut.
”Ska du inte i?”
Leendet han gav mig gjorde mig mållös igen. Det var så omöjligt positivt. Skrattat bubblade i mig, det var som kolsyra i en flaska man skakat länge och nu skruvat av korken – det gick inte att hejda längre. Så jag skrattade, ett klart yrvaket skratt utan rädsla som kom både Samuel och Björn att vända på huvudet. Samuels höjda, förvånade ögonbryn fick mitt skratt att stanna tvärt. Men jag unnade mig själv att stå kvar i vattenbrynet, hänfört nyfiket betraktade jag Benny som nu ägnade sig helt åt att dyka ner mot den dyiga botten. Dök och simmade, dök och simmade. Han hittade en tordyvel på botten, en svart med regnbågsskimrande skal. En sån som det fanns så många av den här molnfria sommaren.
Han la tordyveln att torka på en sten. Själv var han naket våtdroppande, la sig så på rygg med könet mot solen. Jag satte mig på en sten och svalkade fötterna i vattnet.
”Din syrra är het” hörde jag Benny säga.
Om man hade kunnat dö av rodnad! Blint stirrade jag på ett grässtrå i vattenbrynet där en röd vattenspindel klättrade. Mina fötter såg feta ut i vattnet.
”Jaså, Ida. Hon är min kusin”, sa Björn.
Benny blundande mot solen, handen vilande vid skrevet.
”Kusin…”, sa han.

Samma kväll. Samuel, Björn och Benny skulle på en fest i Capellagården och jag fick inte följa med.
”Mamma, snälla!” vädjade jag.
”Nej.”
”Men varför?”
”För att du är fjorton år.”
Fjorton år och livegen var vad jag var. Hur skulle det någonsin kunna hända något roligt om man inte fick något?
Så jag stod i trädgården och vinkade av killarna när de for iväg, hopklämda på en begagnad moped de köpt i Mörbylånga och mekat klart i målarboden. Himlen flammande röd i bakgrunden, dammolnet som virvlande bolmade upp i gruset när de slirande på gårdsplanen. Ensam hemma, jag gick och slog med benen i det höga gräset. Det var egendomligt tyst, tystnaden som kommer efter skrattet. Morfar satt i ateljén och ville inte bli störd, mormor huvudvärk och pappa var på ett jobb i Stockholm. Mamma bad mig hämta vatten i brunnen, hon sa att jag kunde skala jordärtskockorna till middagen sen. Det var vad jag hade att göra alltså!
Vi satt i trädgården och åt middag. Högsommarvarmt, vildvuxet och jasminbusken som just slagit ut. Det söta, ljuvliga doften som gjorde att man blev snurrig och lycklig inuti. Men vad hjälpte det mig? Mamma och Erik skålande i vin, själv drack jag ett glas fläderblomssaft. Jag petade misstroget i en jordärtskocka och bad att få gå från bordet innan jag ätit upp. Mamma betraktade mig misstänksamt.
”Men du har ju knappt rört maten.”
”Jag är inte hungrig!”
”Nej, nej… ”
Jag gick in på rummet. La mig på rygg i den knarriga resårbottenssängen och tänkte på honom. Andaktsfullt. Jasminvinden blåste i gardinen, myggen gnisslade och - hans leende. Hastigt flimrade det förbi när jag slöt ögonlocken. Det var så jag kunde dö av att tänka på det. Jag öppnade en bok för att komma på andra tankar. Natten var varm och långsam. Trädgården ljus av månsken. En nattfjäril flaxade förtvivlat vid min lampa som flera gånger släcktes, för att sedan tändas igen. Inte ens boken kunde skingra mina tankar. Att somna var omöjligt, det kliade i benen och armarna och tårna av otålighet. Täcket varmt, kudden hetklibbig mot örat. Varje gång jag blundade såg jag honom framför mig. Hans ansikte, hans leende. Ögonen. Han han han. Hela tiden han.
Mamma och Erik hade förflyttat sig till köket, jag hörde deras röster liksom på avstånd. Å, vad jag hatade mamma som förbjudit mig att gå på festen. Bara för att jag var fjorton. Minderårig, vilket hån! Jag ville rymma, jo, det var det enda. I garderoben stod min Fjällrävenryggsäck, jag skulle fyllda den med kläder och konservburkar från skafferiet och sen skulle jag cykla till Capellagården och aldrig, aldrig komma tillbaka igen. Om bara mamma och Erik kunde gå – vad höll de på med i köket klockan halv ett på natten?
Det var verkligen varmt i rummet. Täcket låg som en het filt över mina längtande små omöjliga bröst. Jag kastade av mig täcket, sträckte ut huvudet genom fönstret som stod på glänt mot det blå nattljuset. Det doftade jasmin och vått gräs. Syrsorna sjöng i buskarna. Ett svagt mummel hördes fortfarande från köket. Jag suckade ljudlöst. Eftersom jag ändå inte kunde sova tände jag lampan igen och la mig för att läsa. Rösterna från köket mynnade snart ut. Mina ögon blev sömngrusiga, kroppen tung. Jag sneglade på klockan, hon var halv tre. Nu skulle jag nog ändå kunna komma.
Då.
Fötter i trädgården, tysta och lätta. Jag lystrade till. Jo, det var någon som gick därute. Blixtilla låg jag i sängen. Jag hörde hur det slog i farstudörren. Fötter i hallen, skor som sparkades av. Vem kunde det vara och varför kom de inte hem alla tre? Det knarrade i golvet när någon gick genom vardagsrummet, stannade utanför min dörr. Det hostade till en gång, sen gled dörren upp. Det var Benny. Han stod stilla i dörröppningen. Tittade han på mig? Det kändes så. Jag fick för mig att han log, ett annat leende än det där gulliga. Men jag blev osäker för ansiktet fick konstiga skuggor i mörkret. Jag slöt ögonen och hoppades att han skulle tro att jag sov.
Sakta gick han fram till sängen, jag kände det. Kände hur han satte sig längst ut på madrassen och att den sjönk ihop någon centimeter. En svag ölpust kom emot mig. Han andades tungt. Hans hand på täcket, försiktigt drog han bort det. Jag kände hur han rörde fingertopparna över nattlinnet, fjäderlätt. Det kittlade i mig och var underbart – fantastiskt, så som jag hoppats på. Men det var något annat också. Jag vet inte. Men jag tyckte inte om det. Mitt hjärta slog hårt, jag kände det i en särskild punkt i halsen. Jag ville slå bort handen och jag var livrädd att mamma eller någon skulle komma och vad skulle de säga då? När hans hand gled nerför midjan kändes det plötsligt otäckt. Jag ville skrika. Men det kom inte något skrik. Det var som i en mardröm, när man skriker utan att någon hör.
”Benny, är du hemma?”
Samuels röst i hallen. Tack och lov! Jag kände det som att jag ville gråta. Men det vågade jag förstås inte heller. Benny reste sig hastigt och försvann ut genom dörren.
”Ja, fan. Jag är här!” ropade han.
Nästa dag tog Benny den begagnade mopeden från Mörbylånga och körde hem till Varberg. Den stora tystnaden, ledan och hettan la sig dallrande över huset igen. Benny såg jag aldrig på mer Öland.

My summers on Öland (Part 2).