― Marguerite Duras, Moderato cantabile

Ett stycke i C-dur klingar som havets brus. Täcker havets brus? Beskriver det? Varför låter det alltid så mycket vackrare på franska, une gamme en do majeur couvrit la rumeur de la mer.

Jag ska lära mig att spela piano som Marguerite Duras, så mycket känsla i varje ord, så mycket glädje och så oändligt mycket sorg. Är det möjligt att spela så?

En av mina favoritförfattare, Nikolai Grozni, började som pianist. Han spelade Chopin, i sin roman Wunderkid skriver han i ett slags brinnande frenesi om sin passion för pianot, musikskolan för begåvade barn och sin uppväxt i Bulgarien. Här kan ni lyssna på honom. Bonne écoute.

http://www.youtube.com/watch?v=Q3Ax2NfJnWE

Une gamme en do majeur.

Jag ser på BBC dokumentären Human Planet. Människans planet. Första programmet handlar om havet. Havet som täcker sjuttio procent av jordens yta – ändå kan människan inte leva i havet. Vi har lärt oss att leva med havet, använda oss av havets resurser. Men vi kan inte regera det.

Havet som sträcker sig över jordens yta. Det letar sig längst kusterna, kastar sig mot klipporna, kustreven, isarna, trycker sig fram över kontinentalsocklarna. Havet i ständig rörelse. Havet tar aldrig hänsyn, vill aldrig väl. Havet är ett hav. Inget annat.

Om femtio år kan havet vara utfiskat, säger de. Isarna smälter, havet växer. En gång fanns det bara ett land. Nu finns det hav. I Borneo har man lärt sig leva med havet, i små hyddor flera kilometer från land. Människan ett med havet.

Men också havet kommer upphöra. Astronomer spår att solen på sin ålderdom kommer in i ett stadium av ”röd jätte” innan den slutligen brinner upp och kollapsar och blir till en kall, mörk klump som driver ut i rymden. Allt liv flyr ut i rymden – sen går solen in i glöd som sakta blir svagare och svagare för att slutligen dö. Det enda som finns kvar då är is.

En jord, ett hav, is. Mitt i det vi som lever på jorden, människorna. Människans planet?

Human planet. 

Blytung grå dag, fuktig och råkall. Jag ligger nerbäddad i min säng och ser på Searching for Sugar Man, regi Malik Bendjelloul. Öppningsscen i Sydafrika, man åker i en bil längst bergen. Dessa majestätiska urtidsberg med sina drömmande huvuden som tornar sig upp i himlen. Musiken i bakgrunden, rösten som sjunger:

Sugar man, won’t you hurry
‘cuz i’m tired of these scenes
For a blue coin won’t you bring back
All those colors to my dreams. 

Jesus ”Sixto” Rodríguez som inte sålde en skiva i USA. Han glömdes bort och antogs ha begått självmord efter en misslyckad konsert. Men skivan kom till Sydafrika. Piratkopierades och såldes i skivbutiker. Censurerades i radio, blev ledstjärna i apartheidmotståndet.

Ingen visste vem Rodríguez egentligen var, om han levde, om han fanns.

Det gjorde han. Trots att han sålde över 500 000 skivor i Sydafrika fick han inte veta att han i Sydafrika var en stjärna större än The Rolling Stones. De royaltys som Sydafrikanska skivbolagen skickade till hans forna skivbolag Sussex Records gick ner i någon annans ficka.

Sugar man met a false friend
On a lonely dusty road
Lost my heart when I found it
It had turned to dead black coal 

Searching for Sugar man, documentary. 

Jag ser på dokumentären Sean, regi av Ralph Arlyck.

Sean är fyra år, nej förresten. Fyra och ett halvt. Han sitter i en soffa i sin bostad i Haight-Ashbury, San Francisco och året är 1970. Sean kan inte veckodagarna.

”Vilken dag kommer efter måndag?” frågar Arlyck.
”Torsdag?”
”Nej, tisdag.”
”Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Kan du säga det?”
”Ja. Måndag, tisdag, fredag, lördag.”

Sean är som en fyraåring är mest. Han springer barfota och äter apelsin och hälsar på i sin systers skola eller hjälper han sin pappa nere i båtsvarvet. Men han är också ett barn av sin tid, i 70-talets San Francisco. Han bor i ett kollektiv där ”minst 80″ personer har perifierat det senaste året. Han tycker att polisen är ”icky” eftersom de griper dem som demonstrerar och han hävdar själv att han både röker och äter gräs – något som blev en het debatt i Vita huset när dokumentären kom ut.

Ett nostalgiskt porträtt av en pojke som lever i sin värld med sina drömmar och livet framför sig. Den för tankarna till Up Series från 1964, där brittisk tv intervjuade fjorton barn med olika bakgrund om deras framtidsdrömmar. Sean följdes på senare år upp av Following Sean, där Arlyck intervjuar en fyrtioårig Sean som numera jobbar som elektriker i San Francisco.

För att se på hela dokumentären (kort, 15 minuter lång), klicka här.

Sean. 

Jag ser på Woody Allen. A Documentary regi Robert B. Weide.

Filmen spänner från Allens uppväxt i brokig judisk familj i fyrtiotalets Brooklyn till den tidiga karriären som ståuppkomiker i New York, genombrottet med stilbildande Annie Hall 1977 och därefter mer eller mindre kronologiskt genom hans filmer fram till idag.

Dokumentären är välgjord. Vid 76 års ålder släpper Allen in oss i sitt hem, han visar sin tyska skrivmaskin som han köpte för snart sextio år sen och som han har skrivit alla sina filmer på. Vi får veta när han bestämde sig för att bära de svarta, hornbågade glasögonen som blivit hans kännetecken. Han pratar om sin dödsångest, paranoia, produktivitet, drift. Nåväl det sexuella passerar i revy. Som biten med tabloidskandalen då han bedrog sin dåvarande partner Mia Farrow med hennes adoptivdotter. Kontroversiellt och något filmen endast snuddar vid. Men Woody Allen är en filmskapare och det är filmens fokus. Över fyrtio filmer i bagaget. Oräkneliga, en del tidlösa one-liners. Som i Annie Hall:

- A relationship, I think, is like a shark. It has to constantly move forward or it dies. And I think what we got on our hands is a dead shark.

Woody Allen. A documentary.