Längtan efter sommaren

En tanke eller två | Publicerad 07 maj 2013

Skönheten och vemodet i den svenska sommaren är vackert och mycket svenskt. Finns det någonstans i världen där sommaren är så efterlängtad som i Norden?

På samma sätt som de ljusa nätterna. Ljuset är drömmen vi går och bär inom oss hela den långa, svarta vintern. Sommaren är belöningen efter mödan. Det är då allt ordnar sig till det bättre. Hur då? Ja, inte vet jag. Men jag blir en annan människa när solen lyser och jag sätter på mig min ljusblå bomullsklänning och de vita sandalerna och går ut i syréndoften. På sommaren blir jag gladare och vackrare. Blir inte alla det? Kanske är det därför vi sjunger så ofta om sommaren. I visorna är det alltid vackert väder. Du ska inte tro det bli sommar. Den blomstertid nu kommer. I sommar, sommar, sommar.

Varuhusen dukar upp med sommararrangemang i skyltfönstren. Också här är det bara tal om en varm, vacker sommar där vi sitter ute i det gröna på en rutig duk och dricker iskyld saft med knastrande isbitar. Eller ligger vi i solstolen och blickar ut över det stora blå och känner solens hetta i ansiktet. Sommarkläder, solparasoller, sololjor.

På sommaren ska man ha roligt. Vi fyller bilen med ungar och mat och jordgubbar och tunga, skvalpande påsar från Systemet. Ut till landet och badet och fåglarna. Till stugan, båten, campingplatsen. Hela vintern har vi väntat på detta tillfälle. Denna oas i årets annars långa, grå och mörka vardag. Men nu ska det, djävlar i mig, bli kul! Bli fest! Det ska det.

Det finns förstås en baksida av sommaren. Sommaren då det inte blir som vi hoppats på. Ingenting. Inte vädret. Inte kärleken. Det blev regn. Jag frös om fötterna. Ingen brydde sig om mig, minst han jag drömde om. Midsommarflickan som går ensam och plockar sju blommor att lägga under huvudkudden. Den ensamme mannen som spyr bakom busken. Familjegräl. Dagar med regn och åter regn och varför är allt så tråkigt, varför händer det inte något och varför finns det ingenting att göra?

Den sommaren finns förstås också. Men man mår bättre när ljuset kommer tillbaka. Därför är det värt att sjunga och längta efter sommaren.

Summer-longing. 

Det blir bättre sen

En tanke eller två | Publicerad 06 maj 2013

Det var på en fest, ganska sent hade det hunnit bli – och den unge mannen föll ihop litet mot min axel och sa att livet var för djävligt.

I stort sett måste jag ju hålla med honom. Livet är jäkligt. Men å andra sidan behövde han nog lite tröst och det enda jag på stubben kunde komma på var: ”Det blir bättre sen. Ge det lite tid bara. Det blir bättre när du blir äldre.”

Detta hörde en man som var bra mycket äldre än mig och han såg ogillande på mig över axeln och sa att jag hade fel. Det blir inte alls bättre.

”Det blir det visst det”, invände jag trotsigt.

”Inte för mig i alla fall”, svarade han.

”Nehej”, sa jag. Och jag hade nu alldeles glömt bort den unge hopfallande som liksom svajade till mot min axel när jag tog i och jag upptäckte honom och kom på att han behövde tröst, ju. ”Jag vet ju inte hur du hade det när du var ung men om jag skulle bli ung på det vis jag var ung, då kan jag gärna hoppa över det.”

En del kanske hade kul när de var unga? I alla fall verkar de tycka det efteråt när de tittar tillbaka. Men ibland tror jag att de ser på sin ungdom genom skära glasögon. De blir sentimentala och idealiserar, förbättrar det som var dåligt.

När jag tänker tillbaka på min ungdom ser jag en hopplös, blyg flicka. Jag ser en ensam, oälskad tonåring som ligger i sängen och har magknip över att gå till skolan och göra läxor och träffa killar som inte vill ha mig. Jag ser en tjej som hatar allt och alla och allra mest sig själv. En tjej som ber till Gud att hon ska dö, och jag tror att Gud förstod att jag menade att jag ville dö innan jag levat. Det var som om hela min ungdom var en tid då jag väntade på att det skulle gå över. Att jag till slut skulle vara igenom tunneln och på andra sidan och stor.

Nu är jag stor. Jag är inte älskad av alla men jag har lärt mig att trivas med mig själv. Mitt liv står inte och faller i vad andra säger eller tycker om mig.

Jag kan klä mig som jag vill utan att ängsligt spegla mig runt om tusen gånger och uppgivet säga till mig själv: ”Usch, vad ful jag är. Ingen tycker om mig.”

Jag kan gå på badhuset utan att smussla med handduk och trosor och bh och duscha fort, fort så att ingen ska se min otillräckliga kropp.

Jag kan gå på fest och gå fram och prata med killen jag tycker är söt. Jag är inte rädd och jag törs prata med den som börjat prata med mig.

Tomrummen av tristess är inte tråkiga längre – jag har nämligen upptäckt att också det tråkiga har fullt av innehåll.

Mina dagar av förtvivlan kommer fortfarande då och då men då känner jag igen dem – och jag vet att det går över (även om det är svårt att tänka på det, när man är mitt i dem).

Jag väntar inte längre på att något fantastiskt, enastående ska hända mig. Och jag blir inte besviken när det inte gör det.

Jag gläds över mycket små saker.

Jag vill inte dö innan jag levat.

Allt detta gör att jag står fast vid vad jag sa. Det blir bättre sen.

Men det är klart att man måste undra! Hur länge då?

As you get older.

Putin

En tanke eller två | Publicerad 02 maj 2013

Jag läser en gammal intervju med Vladimir Putin i Le Figaro. Journalisten frågar:

”Är ni en sann demokrat?”

Putin svarar:

”Ja, definitivt!
Det tråkiga är bara att jag är den enda sanna demokraten i världen nu. Se på USA – fruktansvärd tortyr, hemlösa, Guantanamo. Se på Europa – våldsamma demonstrationer som slås ner brutalt.
Sedan Gandhi dog har jag ingen att prata med!”

Putin. 

Service

En tanke eller två | Publicerad 30 april 2013

Jag minns en sägen min mormor brukade berätta. Den handlar om en liten oansenlig dam i fattig ulster som kommer in på ett flott varuhus. När expediterna motvilligt upptäcker henne ber hon att få se på en kappa. Uttråkad expedit visar henne små ordinära höljen med kaninskinn i halsen. Damen är inte nöjd. Hon nyper i en kappa med invärtes fodral med nertz och vill ta den på. Varpå expediten utbrister:

”Den är alldeles för dyr, den har ni inte råd med!”

Då går damen och köper en dubbelt så dyr kappa i ett annat hus. Ty hon är miljonärska.

Sägner föds ur folksjälens djup, säger man. Alla har någon gång blivit övertittade eller illa serverade. Det är lätt att psykologisera och avfärda med en kommentar som: ”Folk i serviceyrken har komplex… de tycker det är förnedrande att tjäna andra.” Tyvärr var aldrig någon ur ett sådant komplexyrke med när min mormor berättade sägnen. Min mormor var hemskt snäll – men hon växte upp i en herrgård med husa. I ett hem där husmödrar och läkare aningslöst kunde klaga över den dåliga sörvissen.

Min egen erfarenhet av serviceyrket sträcker sig till när jag som artonåring jobbade som servitris. Det var slitigt, jobbigt, stressigt. Servitriser på ömma fötter med fulla brickor önskar kunderna åt helsike. Det är mänskligt.

Men om vi tänker efter – tjänar vi inte alla varann?

Mannen som serverar sin fru en kopp morgonkaffe innan hon går till lärarjobbet och serverar geografi åt en tjej, som är barnvakt på eftermiddagen åt en fru som jobbar på Röda korset. Som fotograferas av en omskolad bensinkille som får ett recept av en läkare som serveras öl av en uppasserska som lägger håret hos en frisörska som hämtar upp sina nyklackade skor hos skomakaren, vars fru säljer ett par strumpor åt mannen, som serverade morgonkaffet.

Är vi inte alla länkar i denna kedja?

En annan legend född ur folksjälens djup är den om han som kom till helvetet. Han såg ett långbord med folk på båda sidor. De kunde inte äta, de hade armar som inte kunde böjas. De svalt – fast de hade dignande rätter framför sig. Sen fördes mannen till himlen. Där satt folk vid likadana bord, med samma fel i armbågen. Men de matade varann tvärs över bordet. De kunde äta – kunde existera tack vare varandra.

Vore det inte mera praktiskt att se det så? Mera himmelskt också.

Service. 

Flugornas herre!

En tanke eller två | Publicerad 26 april 2013

Spelar det någon roll vad jag kallar dig? Jag har valt tilltalet eftersom jag känner mig som en fluga, ett argsint och envist flugfä. Jag vet inte om det går att nå dig men det går så många tokiga rykten att man till och med kan tro att du läser min blogg.

Den här gången vill jag höra av mig ordentligt. Jag tänkte börja med att säga att jag bett till dig under Guds namn många gånger, en oherrans (förlåt) massa önskningar eftersom jag växte upp i ett land och en tid där det fortfarande finns folk som blir fostrade i den kristna fållan. Men du har kanske anat att det mest gick av farten. Det har hänt att jag funderat på att kontakta dig på annat håll (hinduismen har den tolerans jag efterlyser hos de kristna fackidioterna). Men det är komplicerat att skola om sig. Och egentligen är det oväsentligt, eller hur? Jag förstår inte hur du orkar med alla religiösa slagsmål och detaljer. Men du kanske har någon avsikt med det.

Att ställa upp för en tro som så vettlöst har gjort bort sig som de ”kristna” ser jag i skrivande stund som en omöjlighet. Som argument att få mig troende och syndfri får du komma med något bättre än att skicka din ende son och sedan korsfästa honom. Dina ständiga kullerbyttor i resonemang. Dina pappersbössor och lille svarte sambo. Det var väl aldrig din mening att de förtryckta, påsparkade som din son backade upp skulle släpa ihop Krokankyrkor och lämna tionde av sin svältlön till rundmagade präster. I över tvåtusen år har vi tjänat Altaret, Tronen, Penningpungen, Vapenindustrin. För att tröstas med ett bättre liv bortom hungerdöden eller svärdet. Har vi missförstått din son? Han var kanske alldeles för genial för sin samtid. Och vår nutid. Som jag fattat honom ville han att vi skulle tjäna varann – inte förtjäna på varann.

Det där med tjänandet tycker jag har blivit helt snett. 6000 barnsoldater i Darfur, 100 000 barn som blivit utnyttjade som arbetskraft, sexslavar och barnsoldater i Sierra Leone och Liberia. Klasssamhället, allt som urholkar klyftorna mellan rika och fattiga – hur resonerar du kring det? Att somliga ska tjäna ihjäl sig och komma till himlen? Andra ska betjänas och komma till helvetet? Vem har rätt att komma vart och vem bestämmer det.

Jag har stor respekt för din förmåga. Därför har jag svårt att tro dig om en så smalspårig lösning.

Lidandet och synden. Vill du att folk ska lida? Är de därför du inte ingrep i Rawanda? Lät folk spränga tvillingtornen vid World Trade Center i bitar i ditt heliga namn? Människan behöver sin skapare, säger du. En gudlös människa har ingen moral. Detta pajkastande med ordet moral. Det enda jag har massmördat är ett antal flugor, medan du begår massmord varje dag i ditt namn.

Slutligen – varför ska vi, okej symbolisk men ändå – äta upp din ende son i kyrkan?

Alltsammans är så komplicerat att jag inte förstår så mycket här på min lilla avdelning. Därför vore jag tacksam om du kunde ge mig en förklaring.

Högaktningsfullt

/ Flugan

Lord of the flies.