Min första sommar i Deauville (minnesbild)

Franska kusten (Deauville, Rivieran och andra guldkorn) | Publicerad 22 mars 2013

Jag var arton år. Äntligen fri och jag skulle spendera semestermånaden med min kusin Amanda i Deauville. Vi bodde i en liten lägenhet intill hamnen. Amanda jobbade med galopphästar och gick upp tidigt varje morgon och red i stallen i närheten. Under eftermiddagarna gick vi på löp ihop iförda stora exotiska hattar. Vi drack champagne och låtsades veta hur mycket pengar den eller den hästen skulle springa in. Men egentligen visste jag ingenting om galopp.

Under dagarna låg jag på den vita plagen med randiga parasoller och solade mig, badade i det stora blå. Längst balustraden låg privata lyxhytter i långa rader. De hade snidade räcken med ingraverade namn och ägdes av Elizabeth Taylor, Nicole Kidman, Jack Nicholson och allt vad de nu hette. Stora hotell med hisnande terrasser i obeskrivliga proportioner trängdes bakom gallergrindar och drömde om den gamla goda tiden. Tiden på det gyllene tjugotalet, då diktare som Colette och Flaubert hade fickorna fulla med dollar och levde på languster och ostron i hotellbaren.

Själv hade jag inte mycket dollar i fickorna. Men det kostade ingenting att andas in den milda luften som smakade salt och sommar och se ut över havet i vitt soldis. Vände jag ryggen mot havet mötte jag de gröna, blommande bergen.

Vid lunch gick jag och åt på ett litet hotell. Jag hade ingen koll på franska lunchtider. Men le patron var en sammetsögd fransos och vräkte vid min åsyn genast kol på grillen, öste fram frittar, ost och rödvin. När jag ville betala så ville inte han. Han slog ifrån sig och började flöda franska. Han sa att jag liknade han syster (den yngre). Jag kände mig som Isabelle Huppert i Spetsknypplerskan och Birgitte Bardot på en gång och var inte alls lik den blyga artonåring som nyss tagit studenten.

När jag reste därifrån enades jag och le patron om att jag skulle skicka brev från Sverige. Skicka brev, när gör vi någonsin det numera?

På kvällståget till Paris rökte jag en cigarett i korridoren ut genom fönstret. Jag hade inte sovit natten innan och var lagom trött och sömnig och lycklig. Mitt hår var otvättat och jag tror djävulen själv gett mig en finne på näsan, så ful var den. Plötsligt dök en ung man upp ur intet, han frågade om jag var på semester. Jag sade att min franska var dålig. Men det ville han inte höra på. Han tog genast fram ett helt paket cigaretter och föreslog att vi kunde fortsätta konversation i hans kupé.

Så mycket franska förstod ändå. Jag skakade på huvudet, ”non merci” och gick tillbaka till mig.

Tåget fortsatte och jag ville gråta över att jag inte fick stanna i Deauville. Jag lovade mig själv att en dag skulle jag flytta hit. En dag, när jag hade tillräckligt med pengar i fickorna så att jag kunde leva på languster och ostron i hotellbaren som Colette och Flaubert.

My first summer in Deauville (a memory). 

På tåget mellan Paris och Deauville (ett kärleksporträtt)

Franska kusten (Deauville, Rivieran och andra guldkorn) | Publicerad 20 mars 2013

De står vid tågstationen Saint-Lazare i Paris och det är hon som ska åka. Hon tar hela tiden på honom. Tar i slaget på hans kavaj. Smeker med handen på hans slips. Lägger kinden mot hans. Kysser honom. Medan han står med händerna i byxfickorna och låter henne hållas.

Hon är liten och späd. Det långa mörklockiga håret är uppsatt i en slarvig knut. Mitt bak hänger det ner i spretiga tunna lockar och det är för att visa hur ung och hjälplös hennes nacke är. Hon har en liten röd klänning med slits där bak. Hennes händer är magra och oroliga. Hon röker fort och nervöst med fladdriga, andlösa bloss samtidigt som hon tar på honom och pratar tyst, angeläget.

Mannen som hon ska resa från är gammal och fet. Hans ansikte är rödtungt. Håret grått. Han är klädd i en kostym som är för varm. När hon motvilligt stiger på tåget står han kvar. Jag ser hur hon sätter sig längst ut på en stol, hur hon hela tiden ser på honom som om det fortfarande var så mycket hon ville säga honom.

Jag kommer aldrig att få veta i vilket förhållande de stod till varandra. Om han var en etablerad gift man och hon hans unga, vackra älskarinna. Eller om hon var hans dotter och samtalet rörde sig om den röda dyra klänningen hon köpt på Galerie Lafayette.

Tåget åker. Vi åker. Mot Normandie och Deauville.

 On the train between Paris and Deauville. 

Mot Normandie (igen)

Franska kusten (Deauville, Rivieran och andra guldkorn) | Publicerad 20 mars 2013

Mot det normandiska landskapet. Korsvirkeshus i asketiska mjuka färger, bokskogar och kritvita ständer. Deauville. Gula och blå och gröna parasoller. Havet.

Off to Normandy (yet again) 

Buketter

Där jag växte upp. | Publicerad 20 februari 2013

Träd som i sig bildar märkliga buketter, på Aga Khans galoppstall i Normandie.

Mamma ringer, säger:

”Jag läste något om dig i ditt gamla fotoalbum igår. Du var på Öland, kanske fem- sex år. Du hade plockat buketter, många buketter som du satte i vaser överallt i huset. Du visade dem för mormor, ”Har du sett buketterna, mormor? Har du sett vilka fina buketter?” sa du. Jag tänkte på det där sen, att du alltid plockade buketter som barn.”

Jag plockade buketter. På Öland. På kullarna ner mot havet i Haväng. Jag gick barfota i gräset som kittlade fötterna och jag plockade mandelblom, kattfot och blå viol. Jag plockade strandnejlika, vildrosor, gullvivor. Blåsippor och vitsippor i bokskogana om våren. Blåklockor och purpurlila ljung på sensommaren. Också hösten hade sin skörd, stora kvistar med röda lönnlöv, nypon och rönnbär. Videkvistar på senvintern. Påskris till påsk. Trädets kvistar och grenar utgör i sig vackra buketter.

Jag plockar fortfarande buketter. Helst vilda, men det går bara på landet i Sverige. I Frankrike plockar blomsterhandlaren buketten åt mig. Men när jag var i Normandie i helgen, då hittade jag små knoppar i jorden och jag kände mig nästan andaktsfullt lycklig när jag satte mig i gräset och plockade en blomma och kände att mina naglar luktade jord.

 Bouquets.

Fredag, Normandie

Franska kusten (Deauville, Rivieran och andra guldkorn) | Publicerad 15 februari 2013

Jag sitter i mitt rum och ser ut över ett grönt fält. Det är mycket filmiskt här. Ett tomt vitt rum med en otroligt vacker gräddvit kakelugn, nybonat parkettgolv i konstruktivt mönster. Ett gammalt skrivbord, en sto, en lampa, ett piano och jag. C’est tout.

Jag ville åka bort över helgen. Nu är jag här.

Jag tänker att jag skulle vilja flytta hit. Här kunde jag leva fritt och bekymmerslöst. Så tänker jag ofta. Men bekymmer kommer man inte undan, bara tillfälligtvis – bara på tillfällig flykt, på tillfällig visit i ett hem som inte är vårt, ett land där vi ännu inte lärt oss språk seder och bruk.

Det finns konstnärer och författare som levt på hotell. Den franske filmregissören François Truffaut, Coco Chanel och stumfilmsstjärnan Fatty Arbuckle. Oscar Wilde dog i rum nummer 16 på Hôtel d’Alsace i Paris den 30:one November 1900. John Belushi på Chateau Marmont i Los Angeles 1982.

Om jag en dag blir så rik att jag kan leva och dö på ett hotell återstår att se. Tillsvidare hittar jag mina tillflyktsorter. Just nu på prins Aga Khans galoppstall i Normandie, Frankrike.

Friday, Normandy.