Latinska män

Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 09 april 2013

Deras gång är första fasen i en förförelse. Se hur de svänger på höft och rumpa, hur de fjädrar sig, sträcker på ryggen, vrider på ögonen åt alla håll.

”Titta på mig. Här kommer jag. Inte mina pengar eller karriärmöjligheter utan JAG. Min kropp. Mitt kön.”

Som lejon går de, långsamt glidande, en hanne på jakt. I snäva byxor där de förvarar nyckeln till bilen eller scootern. Nyckeln putar i den lilla byxfickan, den ingår i utrustningen, utgör så att säga ett komplement till det som buktar mellan benen. För att alla (kvinnor) ska lägga märke till det, gör mannen ofta en liten gest som för att kolla att gylfen är stängd. Så snart en flicka är inom synhåll är handen där.

Han sitter gärna på hörnet, kanske i gatukaféet. Han sitter bakåtlutad med skrevande ben, med den ena handen vilande just där och den andra i högljudd lek med nycklarna. Det klirrar och skramlar mot bordsytan, så att man ska titta dit. Det är de som är meningen. Ögonen man möter är smala och leendet självbelåtet, oemotståndligt. När jag var i Costa Rica för några år sen upptäckte jag att männen kallade på kvinnorna som katter: kiss, kiss. På Kuba ingår det att bjuda upp till dans, eller kanske en biltur i åket från 1953. Bilen ingår ofta och är bäddbar– annars finns det ingenstans att ta den nybekanta flickan. Förbluffande många latinska män bor fortfarande kvar hos sin mamma. Också fransmän och italienare. Det är billigast och ingen spagetti är som mammas. Dessutom sköter hon tvätten, stryker skjortorna och hämtar finbyxorna från kemtvätten. Det finns nästan ingenting som inte en italiensk MADRE kan göra för sin son. Utom att ta med en utländsk flicka hem. Gör han det – och det upptäcks – då blir det inte roligt.

De latinska männens självförtroende på det erotiska planet är enormt. En man kan omöjligt förstå varför en kvinna inte skulle vilja ha honom. Allra minst om hon skulle vara svensk flicka, alla vet ju hur de är…

”Jag ska visa dig söderns hetta”, flämtviskar mannen och utgår ifrån att eftersom flickan kommer från ett så kallt land är också männen kalla där. Men nu ska hon få se på annat.

Det får hon. SE, menar jag. Själva akten är snopet kort och ointressant. Kanske beror det på att de latinska männen lägger ner så mycket tid på operation-övertalning, att de inte har mycket krafter kvar till resten?

I vilket fall ser de kvinnor. De visslar, ropar, hejar, glor. Varje dag får man höra att man är vacker, comme vous êtes belle, bella, linda. Och visst rätar man lite på ryggen, sträcker lite på halsen? Du kan inte undgå att du är en kvinna i ett land med latinska män. Våra svenska män glömmer alltför sällan att uppmärksamma oss om det.

Alla mår bra av en latinsk man då och då.

Latin men. 

Kom och spring med mig (minnesbild)

Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 30 mars 2013

Tidig vår. Klart, mycket klart. Solen avlägsen och kall, vitt ljus. Vi gick på en matmarknad. Uppe bland gränderna skymtades kyrkan Saint-Nicholas-des-Champs som en vit dröm. Hans hand i min, varm och säker. Flickan sprang framför oss, fram och tillbaka mellan oss. Håret utsläppt, kastanjebruna korkskruvslockar hängde ner mot ryggen. Kvittrande barnskratt.
”Titta pappa, titta så jag springer!”
Han log utan att svara.
I stånden bredvid oss låg grönsaker i väldiga, välmående berg. Solmogna, runda tomater. Potatis som luktade jord, jordärtskockor, kronärtskockor. Små ivriga haricots verts. Fruktståndet med äpplen, päron, torkade persikor och fikon i lösvikt. Karameller i brukar. Vit och skärrandiga, salta svarta.
”Titta pappa, titta så jag springer!”
Flickan sprang kors och tvärs mellan stånden. Pojken gick bredvid, hjälpte oss att välja och framförallt det han själv ville ha.
”Kan jag få en lakritsstång? Snälla pappa, kan jag få det. Pappa?”
Det var söndag. Pappa var snäll, lät sin son få det han önskade och flickan var strax där. Ville också ha, ville ha samma sak. Ville inte dela.
”Jag vill ha en egen lakritsstång, snälla pappa. Snälla.”
Men pappa var just då i färd med att köpa fisk. En fryntlig herre talade om för oss vad som den dagen var billigt och om vi önskade kunde han filea fisken åt oss. Vi köpte kaffet hos kaffe och kolonialvaror. Brödet hos brödhandlaren och äggen från en bondgård som var saffransgula mitt i. Jag tjatade mig till en bukett narcisser, för att det nästan var vår.
Solen kastade långa grå skuggor mellan boulevarderna. Flickan sprang inte längre. Var trött.
”Vi sätter oss på ett café innan vi åker hem”, sa pappa och lyfte upp henne i sin famn.
Vi slog oss ner under gröna parasoller där gråsparvarna pickade smulor. Det fanns värmelampor på uteserveringen och vi trotsade kylan och satte oss ute. Barnen fick chokladmjölk. Vi beställde varmt vin, vin chaud. Luften var sval men ändå mild. Jag kisade mot ljuset. Kände en plötslig känsla av välbefinnande komma svävande emot mig. Lätt kom den från ingenstans, en liksom benådad upplevelse av frihet och fullständig trygghet. Hans hand var varm i min. Flickans ögon på mig. Jag kände dem. Försiktigt snuddade de vid min kind, slog sig ner där som en fjäril.
”Pappa”, sa hon.
Han halvblundade mot ljuset.
”Mm.”
”Är du kär i Ida.”
Flickans ögonfransar fladdrade som instängda fjärilsvingar. Han slog upp ögonen, förvånat leende.
”Varför frågar du det?”
Hon log inåtvänt. Inte retsamt, blygt nyfiket.
”Men är du det?”
Han fortsatte le.
”Ja, hon är min käresta.”
”Är hon vår styvmamma?”
Det var pojken som frågade det. Han såg rakt på mig men också på något underligt vis rakt igenom mig. Jag ville säga något. Att han inte behövde, att jag inte behövde vara det. Men han som höll min hand hann före.
”Om ni vill?”
Fladdrande små ögon, flaxande fjärilsvingar. Ingen svarade. Jag tänkte att styvmamma lät vackert på franska. Inte alls så elakt som på svenska. Belle-Mère, vacker mamma. Jag var inte deras mamma.
”Jag kanske kan vara eran belle amie?” föreslog jag.
Flickan log, lite. Pojken såg ner i chokladmjölken och såg ut som han hoppades att vi skulle byta samtalsämne. Det gjorde vi strax. Betalade, tog kassarna med maten och släntrade nerför de trånga gränderna. Hemåt. Jag bodde inte hos dem, men jag var med dem så ofta att det kändes så. Flickan sprang framför oss med ny energi från chokladmjölken.
”Titta så jag springer pappa, titta pappa!” Fram och tillbaka, fram och tillbaka på de solbelysta gränderna denna skimrande tidiga vårdag. Och så sprang hon mot oss, rakt in i oss. Hennes lilla, svala hand i min. ”Kom Ida, spring med mig! Kom och spring med mig.”

Come run with me (a memory). 

På tåget mellan Paris och Deauville (ett kärleksporträtt)

Franska kusten (Deauville, Rivieran och andra guldkorn) | Publicerad 20 mars 2013

De står vid tågstationen Saint-Lazare i Paris och det är hon som ska åka. Hon tar hela tiden på honom. Tar i slaget på hans kavaj. Smeker med handen på hans slips. Lägger kinden mot hans. Kysser honom. Medan han står med händerna i byxfickorna och låter henne hållas.

Hon är liten och späd. Det långa mörklockiga håret är uppsatt i en slarvig knut. Mitt bak hänger det ner i spretiga tunna lockar och det är för att visa hur ung och hjälplös hennes nacke är. Hon har en liten röd klänning med slits där bak. Hennes händer är magra och oroliga. Hon röker fort och nervöst med fladdriga, andlösa bloss samtidigt som hon tar på honom och pratar tyst, angeläget.

Mannen som hon ska resa från är gammal och fet. Hans ansikte är rödtungt. Håret grått. Han är klädd i en kostym som är för varm. När hon motvilligt stiger på tåget står han kvar. Jag ser hur hon sätter sig längst ut på en stol, hur hon hela tiden ser på honom som om det fortfarande var så mycket hon ville säga honom.

Jag kommer aldrig att få veta i vilket förhållande de stod till varandra. Om han var en etablerad gift man och hon hans unga, vackra älskarinna. Eller om hon var hans dotter och samtalet rörde sig om den röda dyra klänningen hon köpt på Galerie Lafayette.

Tåget åker. Vi åker. Mot Normandie och Deauville.

 On the train between Paris and Deauville. 

Glasartad främlingskänsla (en liten novell)

Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 15 mars 2013

Nyår. Vi var bjudna på ett stort kalas. Festlokal var hyrd, ostron och champagne. Det hela talade för att bli en lång, ganska tröttsam kväll med många tal. Ändå gjorde jag mig iordning med en närmast barnslig förväntan. Jag lackade naglarna och speglade mig länge i den lilla svarta klänningen. Den var litet för snäv för det kalla vintervädret, men så var det ju också nyår. Pälsen jag ärvt från mormor och en ring med stenen som inte var äkta men nog såg så ut. Vi beställde en taxi. Han hade på rekordtid duschat och bytt om. Han var stressad över en deadline för en viktig annonskampanj och i taxin satt han och såg ner i diverse kluddiga anteckningar i ett litet Moleskinblock. Jag satt tyst bredvid och såg ut på decemberkvällen. Skymningen var blåare än någonsin. Julbelysningen hängde i glimmande volanger mellan boulevarderna.
När vi kom fram till festlokalen stod taxibilarna på rad. Hemlighetsfulla svarta portar och vi steg direkt in i handlingen. Rockvaktmästaren tog emot ytterkläder och vi slussades vidare till ett stort luftigt rum, praktfullt dekorerat i röd sammet och guldkandelabrar. Överallt män i kostym och fluga, kvinnor i noga utvalda nyårsutstyrslar. Låg bakgrundsmusik, klassiskt – om det var Mozarts klarinettkonsert? Värden stod vid ett yppigt dukat bord med allting från ostron till olivpinnar och små smörgåsbitar med rom och lax. Han var en lång, stilig karl medveten om sin charm och elegans. Ljust grå, intresserade ögon.
”Här är Ida”, sa min pojkvän. ”Ida, Pierre.”
”Välkomna”, sa Pierre. ”Jaså, det är du som är Ida. Svenska, inte sant?” fortsatte han och granskade mig med de intresserade ögonen. ”Så du har gått och förälskat dig i min förbenade gamla vän? Lycka till.” Det sista sa han med en lakonisk ironi som förde med sig en märklig eftersmak. Han vände sig mot min kille. ”Snygg tjej du har.”
Min kille måste liksom titta efter och först nu verkade han upptäcka min svarta klänning. Han log milt entusiastiskt och svarade:
”Tack, jag klagar inte.”
Folk stod i utspridda öar intill väggarna och konverserade högtidligt. Vi blev tilldelade varsitt glas champagne och anslöt oss till en av grupperna. Min kille kände redan dem, han började genast konversera frenetiskt med en man i slokmustascher. Han brydde sig inte om att presentera mig, eller också glömde han bara tillfälligtvis bort det. Jag stod bredvid och kände mig ensam. Festlokalen genomkorsades oavbrutet av nya anländande. Servitörer flöt runt i rummet och fyllde på de tomma champagneglasen. Jag vände mig mot en av dem, fyllde på det tomma glaset och låtsades skratta åt något grannen sagt. När jag skrattade hörde jag hur det klirrade som isbitar i vatten och bitarna var min hjärna som dansade i en uppblåst ballong. Det kändes så. Jag hade en glasartad främlingskänsla.
Dinge-linge-ling. Någon knackade i ett glas. Jag vaknade ur mina drömmeritankar. Det var värden som hälsade att nyårssupén nu var serverad inne i salongen. Ett långsmalt bord dukat i vitt med små vaser där vita liljekonvaljer bugade sig under de tända kandelabrarna. Jag blev placerad bredvid en tung medelålders man med trubbiga tjocka händer. Mitt emot mig en mager rödhårig dam med svartkantade trötta ögon som intresserat följde röken av ett slocknat stearinljus på bordet. Min kille satt snett till höger, vid utkanten av bordet. Han samtalade fortfarande med samma herre som misstursamt nog också blivit placerat bredvid honom. Jag såg leende bort mot honom. Han mötte min blick och höjde glaset mot mig. Men han log inte och jag förstod varför, för sekunden efter sträckte den magra damen på halsen så att man la märke till den otrevliga tendensen av dubbelhaka.
”Är det du som är Ida?”
Hon tittade på mig med kisande, smala ögon.
”Ja”, svarade jag.
”Jag känner din killes före detta tjej.”
Jag kände rodnaden. Försökte le men kände samtidigt hur det stramade i mina läppar.
”Jaså, trevligt att träffas.”
En lång, enformig middag med många byten och skålar och två sorters vin. Jag undvek att prata med den magra damen. Mannen bredvid mig var glad i att samtala men bara om sig själv och det var långa, tjatiga anföranden om firman som höll på att gå omkull och frun som blivit förtidigt uttråkad. Vinet fyllde magen och jag såg ut över bordet som fladdrade av de brinnande kandelabrarna i mörkret. Jag hade en lustig känsla av att sväva ovanför alla och se ner på dem. Det gjorde mig på något vis upprymd.
Desserten framdukades. Den magra damen hade tänt en cigarett, rökte i små lätta puffar så att grå moln virvlade ut över hennes ansikte likt en orientalisk slöja. Genom röken såg hon tankfullt på mig, log och sa:
”Är du kär i honom?”
Styrkt av vinet svarade jag utan att rodna.
”Ja, mycket.”
Hon blåste in ett halsbloss.
”Och du tror att de kommer hålla i sig?”
Jag tittade bort mot honom men hans ansikte var just då vänt bort och jag ville be till Gud att han skulle vända på det bara lite grann. Jag såg att han skrattade. Han skrattade så att han hade tårar i ögonen.
”Ja”, svarade jag. Måste harkla mig, innan jag la till. ”Såklart.”
Damen gjorde ett tyst kast med det röda håret. Samtidigt drog hon ett lite för hastigt bloss på cigaretten så att rök fastnade i halsen. Hon måste ursäkta sig och hosta i servetten. När hon var klar med det vände hon sig till sin bordskavaljer.
Ännu ett vin. Ett sött dessertvin som kom i små, tunna glas. Jag drack flera. Ett tal hölls till värden. Det var ett fyndigt, roligt tal med en väl vald anekdot på slutet som man skulle skratta åt. Talet hjälpte. Jag skrattade. Ett ganska argt, obstinat skratt som hördes mycket tydligt. Värden såg roat, intresserat på mig när jag böjde huvudet bakåt i glädje. Hans ögon sökte sig till urringningen i den snäva klänningen. Jag tystnade. Hastigt. Men jag rätade samtidigt till klänningen så att mina nyckelben syntes. Jag befann mig i en mans åtrå och hans ögon svepte in mig i sammet. Jag log mjukt. Men då återtog han sin blick, förvirrat sökte sig ögonen ner i dessertvinet. Han höjde det tunna glaset mot mitt håll. Jag undvek att se på honom. Dessertvinet porlade i mitt blod och en tanke hade börjat formas inuti mig, stilla, stilla, men bestämt.
Desserttallrikarna dukades undan. Mannen bredvid mig höjde ögonbrynen, som om han just nu förberedde sig på ett nytt långt anförande. Kanske gjorde han han det. Han fick i alla fall inte fullfölja det, för just i upploppet avbröt jag honom.
”Ursäkta, men jag måste gå på toaletten.”
Jag reste mig. Ingen hindrade mig och jag väntade inte på några svar. Min kille såg jag inte till. Kanske hade han gått in i salongen där det nu dukats ut cognac och likörer, champagne till tolvslaget. Ballongkänslan fyllde mig och jag svävade liksom ut ur salongen. Det var som att jag förvandlats till flytande gas.
Ut i hallen där rockmästaren bugande gav mig mormors gamla päls. Jag brydde mig inte om att förklara vart jag skulle. Halvspringande famlade jag nerför trapporna och ut på gatan.
Det var kallt ute och det där märkliga halvljuset som fyrverkerierna på nyårsnatten har med sig. Jag gick utan att veta vart jag satte fötterna. Raskt utan att vända mig om. Taxistationen och nu hörde jag stegen bakom mig. Kände det hårda taget när någon ryckte i min arm.
”Vad fan håller du på med!?”
Det var min kille. Jag såg långsamt på honom och trots mörkret la jag märke till att han var rödflammig i ansiktet.
”Jag vet inte…”, stammade jag fram. ”Jag kände mig så ensam.”
En kall vind kom pälsen att blåsa upp, jag huttrade till.
”Vad då ensam? Det var ju fullt av folk?”
”Jag vet. Men jag kände det inte så. Jag kände det som jag skulle kvävas, eller spricka som en uppblåst ballong i det där högtidliga rummet.”
Jag talade utan att staka mig. Kylan hade gett mitt huvud en plötslig klarhet. Ett lugn. Han såg hänfört, förälskat på mig. Jag trodde han skulle vända sig om och gå. Men istället lutade han sig mot mig, tog mina händer i sina och sa som i en viskning, i ett frieri:
”Du talar så underligt. Det är fascinerande, det ger ett verkligt intryck på mig. Ida. Lyssna på mig. Om det var något den där ragatan sa, jag ska döda henne. Förstår du? Lyssna inte på henne. Lyssna på mig. Jag visste inte… visste inte att jag kunde känna så här igen. Jag är förälskad i dig, upp över öronen alltså.”

Här och där hade man börjat avfyra glittrande guldregn över hustaken med svarta skorstenspipor. En kyrkklocka slog tolv slag någonstans långt borta. Det var nyårsnatt. Ett nytt år hade börjat.

A short story. 

Ett Söndagsminne, från Versailles

Han, hon, oss, vi (om kärlek). | Publicerad 10 mars 2013

En söndag åker vi ut till Versailles. Det är en het humlesurrande dag och man har just slagit gräset i parken. Folk vandrar under de stora lummiga träden eller sitter på små gröna bänkar längst den solbelysta gången vid kanten av slottet. De blundar mot ljuset, de sitter och läser, pratar och ser alla ut som att de tänker sitta där tills skymningen kommer och de höga förgyllda portarna stängs.

Vi slår oss ner i en glänta bredvid en damm. Du har en tunn skjorta och vita sommarsandaler. Jag har en blommig sommarklänning och vinröd hatt från Chanel. Vi ligger där nära, nära och du sätter kaprifoler i mitt hår. Sen fnissar vi oss igenom tusen slottssalar och äter prickigkorvsmörgås på ett dyrt kafé.

Det var innan du åkte.

A sunday memory (from Versailles).