Vintersjukan

Känsligt (om ångest och lyckoilningar längst ryggraden) | Publicerad 24 januari 2013

”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå’n sätter fart.” 

Så sjunger Ida i sin sommarvisa och jag önskar att jag som henne kunde få blommorna att blomma, göra kohagarna gröna och ta bort snön.

Varje år från december till februari går jag in i en depression. Det är då jag ger upp. Jag duger inte, jag kan inte. Jag vill inte vara med längre. Jag har inga medicinska bevis för det men jag vet att det hör ihop med att just då är vintern som värst. Kylan och mörkret, snålblåsten. Snuva och tunga, tjocka kläder.

Jag tycker inte särskilt mycket om snö, inte heller att åka skidor eller skridskor. Jag försöker ibland, sammanbitet beslutsamt. Men det slutar alltid med att jag sitter med blåa tår och längtar in i värmen. Vintern är allt som är negativt. En tid då jag lever utan att leva. Då all min energi går åt till att komma levande ur tunneln tillbaka till ljuset.

Det är förfärligt att vara sån och född i ett land så nära nordpolen. För fem år sen emigrerade jag till Frankrike. Här är vintern kortare men blötare och gråare, en kyla som biter sig in i benet.

”Du som kommer från ett så kallt land som Sverige borde väl inte frysa?” Säger man till mig här.

Jo, säger jag.

Min otåliga väntan på våren. Min gråtfärdiga besvikelse när jag går ut i solen och vinden drar bakifrån och borrar sig igenom kappan. Alla svenska sommarkvällar då jag rysande rymmer in i en filt. Jag blir elak, grinig, ogin, olycklig av att frysa. Jag reser för att komma närmare solen, flera vintrar i rad har jag överlevt i Kalifornien. I varma länder där man aldrig pratar om skidåkning flyr man solen in i skuggan. Folk tror väl att jag är galen när jag står mitt i solljuset med ansiktet vänt uppåt. Men den harmoni och avspänning jag känner när jag blivit mätt på solen och kan vara i skuggan utan att frysa. Det finns ställen där också nätterna är varma. Svarta, varma nätter som luktar blommor. Jag blir en annan människa i solen. Glad och lätt och fri.

Jag vet att vi är många som bara lever på sommaren. Från vaggan till graven går vi och väntar på att vintern ska gå över. Som om den var en svår sjukdom. Den är det.

Om helvetet finns, då tror jag att det är kallt där. Iskallt. Så fingrarna och tårna domnar bort. Läpparna stela. Det går inte att prata med folk. En evig vinter utan sol. Det är helvetet.

Winter disease. 

Som man är

En tanke eller två | Publicerad 23 januari 2013

Som ni alla vet så finns det dagar då ansiktet är som överdraget med äggvita och när man rör på ansiktet stramar det. Att skratta känns omöjligt, då skulle det gå sönder. Man kan tro att det beror på att det är kallt ute. Men när man kommer in tinar inte stelheten upp av värmen, den sitter kvar.

En dag då man avskyr allt och alla och allra mest sig själv – då springer man gärna på en bekant på stan och denna ser strålande ut. Hon skrattar och lyser av inre och yttre hälsa.

”Hur mår du?” frågar hon med sitt förskräckligt glada leende.

Å nej, det säger jag inte. Jag försöker få något brådskande betydelsefullt i ögonen så att hon ska förstå att jag tyvärr inte hinner stanna och prata. Ändå hinner hon berätta att hon är nyförlovad och allt går bra på jobbet, hon och hennes blivande man ska resa bort på solsemester ett par veckor nästa vecka.

Dessa dagar med äggvita över ansiktet och själen, då står man inte ut med andras lycka, förträfflighet, deras riktiga matvanor, sunda motionsresultat. Man orkar inte höra talas om det, säger jag. Man vill inte läsa om det heller, ändå går det inte att undkomma. Varje gång jag slår upp en tidning möts jag av evigt vackra, välkomponerade bilder av näringsrätta frukostar och bantningskloka luncher. Den välbalanserade kosten, rik på nyttig protein och snål på förkastliga kolhydrater (när jag själv är så trött att jag lagar pasta tre dagar i sträck och köper en maffig kaka för att trösta mig när det känns som värst). Alla raska, vackra människor i snygga träningskläder som berättar hur de springer, dansar, spelar tennis, bowlar, håller sig i form, i form, i form.

Jag orkar inte med det. Det är sant, jag blir tokig och ändå möts jag hela tiden av det. Tidningar, bloggar, Facebook, Instagram. Bilder i anpassad belysning där folk sitter och ler med sin vitalitet och äter skaldjur, massor av skaldjur och ett glas vitt till. De är nygjorda i håret och har den senaste blusen och inte ett bekymmer på dessa släta pannor. När man vet att de flesta av oss knappt hinner med att överleva vardagen med tunnelbanor i rusningstid, hämta barn på dagis, komma hem, laga mat, diska, tvätta, torka golv. Det är enkelt att ställa fram den bild av sig själv som är mest klädsam. Det är ingen sak att komma med goda råd, heja på.

Att det finns rädsla, ångest, fattigdom, tidsbrist, bundenhet – det ska vi inte tala högt om. Tala lägre. Gör det lite mer smakfullt, vackert, mondänt. Jag står inte ut med det. Säg som det är istället. Säg att det inte är bra, inte stålande. Säg att det är okej. Säg att jag är rätt bra som jag är.

Det är det jag behöver.

The way we are.

Lycka

Känsligt (om ångest och lyckoilningar längst ryggraden) | Publicerad 15 januari 2013

Det händer att jag tänker att dom som inte har ångest (finns de, förresten?), dom kan inte veta vad lycka är. Men å andra sidan om man inte vet vad ångest är – då måste ju livet vara en stor lycka. Ja, detsamma som lycka. Frågan är om de förstår det själva?

Men vi som går ständigt havande med den kalla, stumma ångesten utan ansikte – vi vet alldeles säkert vad lycka är. Det är när ångesten släpper. När man stannar till, drar ett djupt normalt andetag och plötsligt upptäcker att den är borta. Det ligger inte längre en tung isbjörn på mitt bröst och förlamar mig. Det går att andas igen. Den har gått sin väg.

Just det ögonblicket är en så fantastisk upplevelse att man knappt vågar gå in i det. Mitt i den obeskrivliga lättnaden blir man rädd. Är det ett misstag? Har ångesten tagit en kaffepaus för att snart kasta sig över mig med nya, fräscha krafter?

Men så småningom, lite i smyg, vågar man räkna med att det kan vara över för den här gången. Då kommer lyckan. Det är en lättnad, en befrielse, ett jubel som av tusen stråkar i skyn. Det påminner om att bli förälskad. Att bli levande igen. Lyckan som kommer efter ångesten är en dörr som öppnas. Från den ohyggliga kylan kommer man in i värmen och där skiner solen, fåglarna kvittrar och bygger bon i träden. Det doftar av blommor, prålar av fjärilar i träden, gräset lyser grönt och man får gå på det. Ja, men kan lägga sig i det och rulla runt och ropa högt av glädje. Som att komma ut i lustgården är det.

Eftersom lyckan är kontrasten till ångesten då jag hatar allt och alla och allra mest mig själv blir lyckan då jag älskar. Osorterat älskar jag allt som kommer i min väg. Hus och människor, musikstycken och fransk nougat. Jag älskar min cykel, den gamla trasiga cykeln som bär mig varje dag. Jag älskar Luxembourgträdgården och mitt bibliotek. Jag älskar mitt jobb. Älskar att skriva och jag skriver mycket. Jag älskar den arga damen i snabbmatskassan, den leende invandraren som sitter på baren vid min port. Jag älskar den taniga björken som växer vid kanalen, den smutsiga strumpan som jag snubblar på när jag går in i mitt rum.

Jag älskar marken och himlen, solen och regnet, min familj och vänner och mig själv.

Så känns det, när lyckan kommer. Förstår ni hur jag menar?

Happiness. 

Bra Vinterprat

Känsligt (om ångest och lyckoilningar längst ryggraden) | Publicerad 30 december 2012

Hanna Hellquist, talar rakt ur hjärtat om sin pappas självmord. Lyssna på det här.

Swedish radio program.

Känsligt (om ångest och sånt som man sällan pratar om, men jag gör det)

Känsligt (om ångest och lyckoilningar längst ryggraden) | Publicerad 27 december 2012

Ibland finns det ingen anledning

Du bor i Sverige (Paris, London, Cincinnati), du har en varm bostad och mat på bordet. En man som älskar dig. Roligt jobb, tjänar pengar. Fina ungar. Tvättmaskin och en fungerande toalett.

En sån människa är ju lycklig, eller hur?

Att ha ett lyckligt liv och ändå vara olycklig och inte vilja gå upp på morgonen. Det är inte bra. Det är fel. Det är en sån sak man inte får tala om. Man skäms. Hittar en annan anledning. Det är nog egentligen så att jag har ont i huvet, magen också, kanske är det magsår?

Och du går till doktorn, blir undersökt från topp till tå, får remiss, slangar instoppade i rumpan och näsan och röntgas in och ut. Det kostar pengar, jo, men huvudsaken är att man får veta vad som är fel.

Men någonstans inuti vet du, det är inget fel. Eller snarare- det är ett fel som aldrig fastnar på en röntgenplåt. När brevet kommer från doktorn är du inte förvånad, uppgiven kanske, men inte förvånad. Frisk som en nötkärna, något dåliga järnvärden möjligtvis. Men det är inget ovanligt.

Depression går inte att ta på, det går inte att motivera som ett magsår eller ett brutet ben. Men det är en sjukdom. Det är inget att skämmas över. Och det behöver inte finnas någon anledning.

Ensamhet

-Ensam! Någon i sällskapet höll på att sätta vinet i halsen. Man är väl inte ensam om man inte vill. Det finns massor av andra att vara ensamma med- i så fall.

Lätt för henne att säga, med fem barn och åtta barnbarn.

-Men… sa en hon som var trettiotvå och singel. Ett intressant jobb med många vänner, visst. Ändå led hon av att komma hem till ensamheten. Hon hade vänner, men någonstans visste hon att hon inte hade dem gratis. På det viset man har med anhöriga. Om hon inte orkade vara vänlig, populär, gästfri- skulle vännerna försvinna då?

-Hrrmm, sa han som var frånskild med ett ointressant jobb. Han åt ute och satt sen hemma med sin grogg i soffhörnet. Han hade alltid varit en ensling. Endast träffat folk genom sin kortvariga hustru. Han…nåja… pinades inte längre av ensamheten. Han hade vant sig vid den, så att säga.

- Alltså det jag menar…fortsatte hon som var trettiotvå lite tvekande. Hon såg nästan skrämd ut, när alla tittade på henne. Jag menar bara att det kan vara mera komplicerat än så. Först kämpar man mot ensamheten. Sen är det så lätt att man sugs in i den, man är som i en glasbur. Kan inte- vill inte ta sig ur. Man blir liksom apatisk. Det är som en sjukdom… Man måste ryckas ur den med våld.

Det blev tyst i det vackra rummet och de levande ljusen slutade att fladdra. Någon undersökte sin telefon grundligt. En cigarett tändes.

-Strindberg har sagt nåt om det där, sa den frånskilda. Strindberg visste mycket om människor, han.

Efter det fann ingen något att tillägga.

Är ni ensamma ibland?

HSP

Ena dagen utåtriktad, glad och positiv. Du känner livet i dig. Du träffar vänner och lyssnar, engagerar dig. På kvällen känner du dig upprymd, du har fått mycket gjort under dagen. Kanske varit extra kreativ.

Nästa dag gråter du. Du vet inte varför, men du känner mest för att lägga dig under en sten i skogen och dö. Omöjliga tankar brottas i huvudet, är det något fel på mig?

Nej, du är bara en HSP – highly sensitive person. Begreppet introducerades av den amerikanska forskaren och psykologen Elaine Aron. Det är ingen bokstavsdiagnos, en högsensitiv människa är inte sjuk, bara lite extra skör. Skörhet kan också omvandlas till något positivt – många konstnärer, författare, musiker och entreprenörer är känsliga själar med en tunn skiljevägg mellan omedvetet och medvetet, vilket gynnar kreativitet och nytänkande.

Men en känslig person behöver få rymd att smälta sina intryck och känslor. Därför kan det vara svårt när livet blir för rörigt, eller om man befinner sig i en situation där man utsätts för många intryck samtidigt. Ett stort behov av att vara ensam är inte ovanligt. Rutiner är också nödvändiga: god sömn och mat på fasta tider hjälper.

Var femte individ (djur inräknade) är extra känslosam, enligt Elaine Aron. Det finns också en biologisk förklaring. I en flock behövs individer med en särskild känslighet och observationsförmåga. De kan se faror och upptäcka särskilda behov, känsligheten blir en sorts överlevnadsstrategi.

Känner du igen dig i symtomen? Gå in på sensitiv-hsp.se, där kan du göra tester och få råd.

Livsgungan

”Jag är hopplös, allt jag gör blir fel.” Eller: ”Ingen bryr sig om mig – jag kunde lika gärna vara död.”

Ungefär så låter det i mitt huvud när jag är nere, hur låter det för er?

Livet är en gunga där vi kastas upp och ner utan att vi kan hejda farten. När vi befinner oss i ett allmänt lågläge kan vi behöva hjälp på vägen. Ofta vet vi inte ens varför vi är ledsna, man känner bara en allmän olust – en tristess som ligger som ett grått töcken över livet. Man är lättirriterad. Man är hungrig och trött och orolig överhuvudtaget. Det är gungan som är på väg neråt.

Jag har alltid tyckt illa om hurtiga tips som ska få oss att må bra: ”gå ut och gå”, ”gå på bio”, ”se glad ut, så springer fan”. Men livet har lärt mig att det ligger något i det där. Har jag suttit inne en hel dag kommer melankolin ofelaktigt krypande över mig. Helst vill jag gå och lägga mig och dra en filt över huvudet, men det är just då det gäller att säga ”skärp dig”. På med vindtygsjackan och tjocka skor och ut i naturen. Gå. Fort och långt. På hemvägen har livet återvänt i mig igen. Blodet springer i hastiga vågor genom kroppen. Deppighet tycker illa om raska promenader. Om kroppen inte får röra sig blir den gärna sur och smittar själen. Små hjälpmedel som att tvätta och städa kan också hjälpa. Upp med fönstren på vid gavel, en rivig låt till. Sen känner man sig som en gladare människa när man sätter sig vid bordet med en kopp kaffe och läser en tidning. Ordning och reda utanpå, lite bättre inuti. Att ha schemalagd träning kan vara bra. Mitt liv har blivit avsevärt bättre sedan jag började simma varje vecka.

En annan sak är maten. Man vill gärna skita i just den när man är ledsen, en smörgås räcker väl för ”vad spelar det för roll vad jag äter”. Det spelar roll. Jag blir alltid på dåligt humör när jag är hungrig. När man är ledsen behöver man god mat och vitaminer. Därav inte sagt att vi ska använda maten som tröst.

Regelbunden sömn är viktigt. Det blir inte bättre av att sitta uppe halva natten. Att sova bort en depression kan eventuellt fungera om det gäller en natt – inte flera dagar. Att unna oss sånt vi tycker om. En blombukett. Lyssna på musik vi tycker om, själv brukar jag spela en aria av Kirsten Flagstadt eller Bachs klarinettkonsert. En rolig film kan låta som ett hån men slutar ofta med att vi skrattar. Köpa ett par nya skor eller en tröja i din färg kan minska ledan tillfälligt – men kan resultera i depression av ekonomisk art

Att känna sig nere är ingenting konstigt, bara det inte blir konstant. Vill en depression inte ge sig ska man gå till doktorn. De stora verkliga sorgerna som drabbar alla någon gång kan ingenting annat än tiden göra något åt.

Vi är inte ensamma i våra svallvågor. Jag tänker på en dikt av Fröding, ”En fattig munk från Skara”:

”Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk…”

Och gungan vänder. Gungan vänder alltid.

Mitt hjärtas kval är ditt

”Jag torgför ej mitt hjärtas kval att smutsas ner av obekanta händer”, sa den gamle skalden Snoilsky och det låter ju fint.

Att dela med sig av sina känslor är inte särskilt stiligt. Framförallt inte när man är svensk greve. Men blir det inte lite tråkigt att vara för stolt? Det måste vara arbetsamt att alltid hålla tillbaka sina känslor. Framförallt låter det ensamt.

Jag torgför mitt hjärtas kval för att få tala med nya människor. Låta obekanta händer möta mina. Ta emot mig, trösta mig. Kanske är det blottande att dela med sig, men jag tycker ändå att det är bättre än att gå och vara stolt.

Den som vågar berätta upptäcker också att man inte är ensam. Min sorg och min lycka är allmängiltig. Det du gråter över gråter också jag över. Och det är skönt att veta att man är två om det, eller hur?

Gå och tjuvhålla på sig, sitta inlåst i sin kammare och tro att det inte finns någon annan som känner så. Som är så ensam, som inte vågar ta kontakt med någon. Aldrig får den veta att det finns fler.

Om man är lycklig då? Jo, då går det bättre. Med olyckorna är det svårare. De passar inte in i vår lyckomoral. Lycklig och friskt och utan minsta komplex. Helst vacker också. Men vem är det? Inte jag i alla fall. Ändå möter jag ofta någon på stan, och de säger:

- Hur mår du?
- Jo, det är bara bra!

Både frågan och svaret saknar egentlig betydelse. Man kunde lika gärna fråga om jorden var rund. Varken den som frågar eller svarar bryr sig om hur vi har det.

Men jag vill att vi berättar, talar om för varandra hur vi känner. Tror ni inte att det blir lättare och roligare då? Och mycket mindre ensamt.

Prata om det

Heter debatten där man pratar om negativa sexuella övergrepp som drevs av Johanna Koljonen, bland annat. Jag tycker det var en bra debatt. Men nu ska jag prata om något annat- psyksjukdomarna.

Rent teoretiskt går det bra att diskutera dem, när någon ligger inne på ett mentalsjukhus. Men om man själv. Om en nära släkting. Då tar det emot, eller hur?

Att säga att man varit på ”psyket” är fult. Varför det? Så många lider av det som doktorn kallar ”psykisk insufficiens”. Neuroser, tvångstankar, sömnbesvär, panikångest. Hjälpligt går det att hålla besvären under mattan med hjälp av mediciner, men en dag skär det igenom och vi måste sjukskrivas. Får du fysiska besvär är det närmast att gratulera. Att säga att man fått magsår är mindre farligt än att säga att man av samma anledning fått andnöd och cellskräck.

-Åh, nej det kan jag inte säga. Då kanske de tror att jag är tokig.

Tokig, det är något vi säger på skoj, liksom. ”Jag blir tokig!” säger vi när något går snett, men inte menar vi det så.

”Tokig” är ett ord från gamla tider. I pjäser blir flickor tokiga eller förtrollade och det tar sig ofta i poetiska uttryck. De irrar runt i ett vitt nattlinne med blomsterkrans i håret och nynnar någon meningslös, vis ramsa. De tokiga som samtidigt är klokare än de friska. Den teorin finns i den mest avancerade samhällskritiken också idag. Men skräcken för psykisk ohälsa grundar sig i folksjälen. Den urgamla, där mentalsjuka var besatta av onda andar. Dårhus. Ett ord som är laddat av skrikande patienter i tvångströjor.

-Jag kan inte säga att jag legat på psyket, sade en nära släkting till mig en gång. Då skulle folk sluta anlita mig till viktiga jobb. Det är bättre att säga att jag åkte till Mallorca en vecka och vilade upp mig.

Visst är det tokigt? Som om det skulle vara fulare att vara sjuk i själen än i kroppen?

Jag säger prata om det. Prata om det tills ingen tycker det är konstigare att vara deprimerad än att ha stukat foten.

Thoughts on sadness and things people normally don’t like to talk about, but I do.