Flygfärdig
L.A och sånt som händer in the USA. | Publicerad 14 december 2012
Hoppas ni får en fin helg.
Fledged.
Vykort från Kalifornien (blandade bilder, ännu inte insatta i album)
L.A och sånt som händer in the USA. | Publicerad 14 december 2012
Kanske det
Jag skriver ut biljetter och hämtar mediciner på apoteket och tar fram passet ur byrålådan. Jag tar cykeln till jobbet och skriver på min bok. Jag går hem i kvällssolen och ställer mig mot en husvägg och blundar mot ljuset tänker att jag kanske aldrig kommer stå här igen. Kanske kommer jag aldrig tillbaka?
Kanske det. Kanske flyttar jag till staden jag är på väg till, hittar min man och gifter mig där. Kanske väljer jag ett välbalanserat liv och fortsätter vara ungefär den jag är fast lite mer otrogen och lite snällare. Kanske får jag barn och hus och tillräckligt mycket måsten för att glömma köttets lustar. Kanske hittar jag min prins som tar mig till sitt hus vid havet och jag lycklig då, tills jag älskat det man kan älska i en prins. Sen sätter jag mig stillsamt i ett hörn, lite som en möbel i ett övergivet slott.
Eller så är jag borta i en månad och sen åker jag hem igen. Jag jobbar i staden där jag nu bor tills jag har tillräckligt med pengar och därefter lämnar jag allt och drar i väg söder ut igen. Kanske slutar jag som en vilde, ger mig hän åt naturens lagar och inga andra. Likt en kringstrykande varg utan mål eller ro. Med ett ständigt yl i strupen och en blodtörst på tungan.
Med största sannolikhet kommer ingenting så drastiskt att ske. Störst är sannolikheten att de blir ungefär som det är, fast aningen annorlunda.
Första dagen (Topanga Canyon)
Jag vaknar mitt i natten eftersom dygnet är nio timmar bakvänt. Jag drar av mig täcket och går ut på terrassen. Gräsmattan är daggvåt och ljust grön. Värmen fuktig och luddig och väntar. Nedanför mig ligger bergen och havet. I strandkanten kan jag se hur det fräser och suckar, andas tungt och långsamt. Som om havet hade evigheten på sig. Det luktar jord. I ett träd bredvid mig hör jag osynliga fåglar kvittra ivrigt.
Jag sätter mig i gräset och ser på ingenting. Känner bara en stor, skön trötthet. En sorts avspänd likgiltighet som kommer när man inte sovit på länge. Med en djup suck av välbefinnande känner jag att jag aldrig behöver röra på mig mera. Jag tänker sitta här i gräset till den yttersta dagen och höra havet andas och fåglarna kvittra i trädet och känna nattluftens tysta lätta händer över mitt ansikte.
Sitta i natten och inte frysa. Ensam. Men inte ledsen. Utan någon annan känsla än att jag vilar.
Femte dagen
Morgonsolen är blek. Dagen mycket ny. Jag vaknar fortfarande i gryningen trots att jet lagen borde ha lagt sig nu. Det är bara jag och de ivriga fåglarna i trädgården som är i gång. De piper, kvittrar, fnittrar. En halvtimme senare är solen varm och nära. Havet har samma blå färg som himlen. Et himlahav. Sanden gul. Palmerna gröna.
Jag sätter på mig min randiga bikini, ser mig själv i spegeln och tycker inte om mig. Jag är blek och ful. Trötta, mörka linjer under ögonen.
Jag tar bilen ner till Venice Beach. Längst balustraden joggar vältrimmade, solbrända amerikaner i tajta sportkläder. Ingen solar. Ingen solar längre i Los Angeles. Bay Watch-tiden är definitivt förbi. Jag bestämmer mig för att gå en promenad. Mina fötter sjunker ner i sanden, vattnet spolar upp och sköljer mina fotspår. Jag går fort. Jag tänker att det nog är nyttigt, för låren, magen. Jag vänder ansiktet mot solen och intalar mig att det nog blir bättre snart. Snart kan jag se mig själv i spegeln utan att hata det jag ser.
En amerikan stannar vid min sida, han säger:
- Where are you from?
Jag rodnar, trots att jag inte sagt ett ord kan vem som helst se att jag inte hör hemma här.
-I’m from Sweden, säger jag.
-Oh, that’s amazing! säger han.
Amazing. Mycket är amazing i USA. När jag kommer hem antecknar jag i min dagbok: ”SLUTA BRY DIG OM VAD ANDRA TÄNKER”.
Imorgon ska jag titta mig i spegeln och tycka om det jag ser.
Bukowski
Jag tar bilen till 5124 De Longpre Ave, Los Angeles. Charles Bukowski bodde här i ett gult radhus, han skrev några av vår tids vackraste poesisamlingar på den här adressen.
I dokumentären Bukowski av John Dullaghan där bland annat Sean Penn, Harry Dean Stanton och Tom Waits medverkar, säger Linda Lee Bukowski att Bukowski hade ett behov av att skriva varje dag, annars mådde han för dåligt.
Det behöver jag också.
I filmen Factotum regisserad av Bent Hamer spelar Matt Dillon Bukowskis alter ego Hank Chinaski. Många har missuppfattat Bukowski, de ser bara mediabilden av fullgubben Bukowski- en bild han själv gärna uppmuntrade så ofta han kunde. Men Charles Bukowski var också en stor författare och det har ingenting att göra med vem han var. Det räcker med att öppna en av hans böcker och du får det bekräftat.
Jag ser Factotum och läser The Days Run Away Like Wild Horses Over the Hills, Black Sparrow Press.
Dear child, I only did to yo what the
sparrow
did to you; I am old when it is fashionable
to be
young; I cry when it is fashionable to laugh.
I hated you when it would have taken less
courage
to love.
Jag står ett tag och tittar in i huset där Charles Bukowski en gång satt och skrev. Sen hoppar jag in i bilen och åker hem.
Författaren finns i böckerna de skriver och ingen annanstans.
Big Sur
Genom bergen slingrar sig vägen. Först genom trånga passager där svängarna är snäva och klipporna hotfulla i rät vinkel. Men så plötsligt öppnar sig berget mot de vida vyerna. De hisnande, obeskrivliga. Som om man såg genom örnens öga.
Då och då svänger vi förbi ett hus. De ligger på en klippavsats och är små privatslott med terrasser där utsikten är det stora blå. William Randolph Hearst lät uppföra det fantastiska Hearst Castle här. Han underhöll dåtidens celebriteter, som Charlie Chaplin och Mary Pickford. Ingen kostnad sparades: inomhuspool med guldklädda väggar, utomhuspool i romersk stil, marmorgolv och dyrbara antikviteter från världens alla hörn. Man kan tänka sig hur det skulle vara att varje morgon komma ut och luta sig mot balustraden, andas in luften av vind och nyponrosor. Se ut över de gröna, blommande bergen och havet i vitt soldis med den hemlighetsfulla ön som ägs av någon namnlös, rik person.
Vänder man ryggen mot havet har man bergen, de är gröna och roströda. Tidigt på morgonen och i skymningen blir de blå eller svagt lila. Längst upp ligger ibland ett hus och det är omöjligt att förstå hur någon människa någonsin har kunnat ta sig dit.
När det regnar i Big Sur blir det mycket snabbt vått och kallt. Men havet är fortfarande blått med vitt skägg i kanterna. Klipporna vid stranden är märkliga formationer och i dem bor sjölejon och uttrar och allehanda djur. Träden här är sneda och härdade av vinden. Mitt i ett träd kan man ibland hitta en liten grotta - det är trädets sett att skydda sig mot vinden.
Vackrast är Big Sur när det är storm. Då kan man stå på stranden och speja ut över vattnet. Molnen vid horisonten tätnar fort. Diset över solen förvandlas till ett gulgrått töcken och bakom den stiger en hotfull molnvägg. Den är mörkblå och driver sakta närmare. När stormen kommer är den vild och vrålande, havet kastar sig hårt mot bergen. En sorts förväntan och sorgsenhet ligger i luften. Känslan av trots och styrka. Oändligt liv.
Henry Miller i Big Sur, 1950.
Jag åker till Big Sur och tänker på Henry Miller.
Henry Miller bodde här på Anderson Canyon. Här skrev han boken Big Sur and the Oranges of Hieronymus Bosch. Idag finns ett minnesbibliotek på 48603 Highway One. I sommar kan den som åker till Big Sur se på kortfilm, få sin bok signerad av författaren Richard Olsen och lyssna till klassiskkonsert av Philip Glass.
Jag åker till Big Sur för att få tankero och se på havet. Efter fem år i Paris och en bok om staden bakom mig behöver jag ny inspiration.
Henry Miller åkte hit av samma anledning. Till kuststräckan i Kalifornien kom han efter tio år i Paris, där han bland annat skrivit kontroversiella böcker som Tropic of Cancer (‘Kräftans vändkrets’) och Tropic of Capricorn (‘Stenbockens vändkrets’). Böckerna är en sorts självbiografiska essäer där vi får följa honom och hans älskarinna Anaïs Nin. Nin var själv författare. I hennes dagböcker Venusdeltat och Little Birds skriver hon frigjort om hennes och Millers bohemiska liv i Paris. Nin har beskrivits som en av de främsta författarna av kvinnlig erotik. Millers böcker ansågs så frigjorda och pornografiska att de blev förbjudna i många länder. Men idag beskrivs han som en litterär innovatör.
Jag sitter på en klippa i Big Sur och jag tänker på Miller. Jag tänker på Paris och Kalifornien och att resa. Att resa för att känna, för att andas, för att få perspektiv. Så här skriver Miller i sin bok om Big Sur:
One’s destination is never a place, but rather a new way of looking at things.
Violett gryning
En sällsynt söndagsmorgon, mild disig och violett. Bergen är lila, en violettfärgad morgon är det, violett mot den rödbruna fond som träden är. Min blick vilar när den ser landskapet, som rötterna i marken vilar, som jorden vilar för att samla kraft till ännu en höst.
Jag följer stigen längst berget, tills jag kommit högst upp. Sen står jag där ett ögonblick i tidig gryning och ser på det violetta landskapet.
Jag ser varken bakåt eller framåt.
Bara finns.
Jag kör längst Highway 1 och lyssnar på On the Road (På drift) av Jack Kerouac.
Romanen beskriver Kerouacs resor i USA med andra författare och kulturpersonligheter skrivna under pseudonym. Kerouacs alter ego, Sal Paradise, driver från plats till plats tillsammans med kompisen Neal Cassady, kallad Dean Moriarty. De hankar sig fram genom att lifta från New York via Kalifornien mot Mexiko. Då och då stannar de och tar en äppelpaj med glass ”very filling and nutritious”, enligt Kerouac.
Att köra längst en motorväg i USA är lite som att äta en oemotståndlig äppelpaj, man kan inte sluta – en bit till, en till. Nu när det går så bra, måste bara köra om den där lastbilen, ta en äppelpaj till. Och plötsligt har man kommit någon vart, någonstans.
Precis som hade man haft ett mål.
”What’s your road, man?” – frågar de i On the Road. Kerouac svarar;
”Holyboy road, madman road, rainbow road, guppy road, any road. It’s an anywhere road for anybody anyhow.”
On the Road är en bok (utmärkt ljudbok) jag rekommenderar till alla som befinner sig någonstans mellan madman road och rainbow road.
Kerouac Street
Jag går längst gatorna i North Beach och tänker på Jack Kerouac.
Det var här, vid Columbus och Broadway i San Francisco, som beatpoeterna befann sig på fyrtiotalet. Här och i New York. 1948 myntade Kerouac begreppet beatgenerationen och fem år senare, sommaren 1953 slog den världsberömda bokhandeln City Lights upp portarna. Då i regi av författaren och poeten Lawrence Ferlinghetti.
San Francisco tillhör fortfarande en av USA:s viktigaste litteraturstäder. Vid Sidan av North Beach är Mission District det litterära kvarteret. Här driver författaren David Eggers sitt eget lilla litteraturimperium, bestående av en workshop på 826 Valencia Street och bokförlagetMcSweeney’s som förutom böcker också ger ut det litterära magasinet The Believer.
Inte långt från City Lights ligger den lilla gränden Jack Kerouac Street- och intill den barenVesuvio. Om du som jag befinner dig i San Francisco kan du gå in hit och minnas tider då beatförfattare som Jack Kerouac och Allan Ginsberg umgicks, drack och skapade.
Tre tips för dig som vill minnas beatgenerationen:
Howl och andra dikter av Allan Ginsberg
Tjacket av William S. Burroughs
På drift av Jack Kerouac (filmen baserad på boken kommer inom kort även på bio)
Tolfte dagen
Det är en bjudning i Hollywood Hills. Jag tar på mig min bomullsklänning med vit spets vid urringningen. Jag väntar mig ingenting. Men det är en söt klänning och jag har blivit lite brun. Det syns särskilt mot det vita. Folk sitter på terrassen ute vid poolen. Natten är svart, men inte kall. Månen ligger över staden. Den kastar en knottrig väg över havet, som skymtas långt borta vid horisonten. Bakom oss ligger Mulholland Drive, lite längre upp i bergen Hollywoodskylten.
Det är som en film. Det fyller alla planscher och fantasier om hur det är i The City of Angels. Det känns löjligt att det är precis som man tror. Min klänning är ljus mot den mörka terrassen. Mannen som sitter mittemot mig pratar med min kusin, men han pratar också med mig. Med ögonen. Med håret. Med sitt leende. När han pratar är det som om han pratar bara med mig, direkt till mig. Efter en stund kommer han fram till mig, han säger:
- Vad den där klänningen är vacker mot din hy…
Hans ögon följer lätt min kind, följer haklinjen, går ner mot halsen.
- Åh tack, säger jag.
Jag kommer inte på något bättre att säga. Tungan har gått i baklås. Det finns inga ord kvar. Jag är inte redo för det här, tänker jag. Så jag ursäktar mig och går.
Men när jag sitter i mörkret på väg hem, tar jag med min hand just där hans ögon tittade nyss. Känner efter hur de kändes.
Femtonde dagen
Jag vaknar av mig själv och dricker starkt kaffe med knaprigt bröd ute på terrassen. Nedanför mig ligger de gröna böljande bergen, det blå havet. Jag har köpt en ny bikini och tar bilen ner till stranden. Först går jag en långpromenad i strandkanten, just där vattnet möter sanden och kittlar mig om tårna. Mina tånaglar är semesterröda och fötterna ljust bruna. När jag blivit tillräckligt varm går jag ut i havet, kastar mig framåt, mot vågorna som är lagom kalla. Jag simmar några snabba simtag, sen går jag upp i solen igen. Solen är varm och kastar sig över min saltvåta hud. Det blåser lite, en mild bris som luktar strand och hav.
Jag tycker inte längre att jag är blek och ful. Jag känner mig inte mera ensam på stranden.
Sjuttonde till tjugoförsta dagen
Jag har blivit lite brun. Jag är vacker, nej, någon sade till mig att jag var vacker. Att jag hade så vackra ögon, vackert hår, vackra höfter. Att jag är en vacker kvinna.
När någon säger så går jag nästan på det, jag tror att det är sant.
På kvällen dansar jag och skrattar. Jag är lycklig i kroppen och själen och långt borta från mig själv, är en annan än i verkligheten.
Det är semester.
Min plats har flera namn
Jag ligger på stranden i Point Dume. Det är sen eftermiddag i juli, milt soldis över djupblått oändligt hav. Stilla havet andas tidvatten och tång.
Jag bor här i sommar därför jag har valt det. På samma vis som det finns tusentals partners för varje människa finns det också en plats. Min plats just nu heter Topanga Canyon, i Kalifornien, USA. Det här landet är en del av mig, vi hör ihop. Jag och det oändliga havet, jag och de gröna bergen. Prärievargarnas ylande i natten, ödlornas rasslande i rabatten. Solens säkra gång upp och ner.
Det finns fler platser på jorden för mig. Paris grå kupolhimmel och det hisnande perspektivet från Place de la Concorde till Notre Dame. Normandies blommande ängar, rev och klippor, tidvattensströmmar. Haväng, med skjutfältet och äppelträden. Stockholm med den blå Mälaren och blå, sugande bussar. Ölands vinpinade Allvar. New Yorks hisnande skyskrapor. Big Sur, med dess hisnande kuststräcka. Yosemites gigantiska träd, urtidsdjup grönska. Surprise Valleys regnbågstunga skyar.
Alla dessa rika platser på jorden som jag får. Alldeles gratis. Bara för att jag väljer dem.
För två månader sen fick jag frågan om jag ville åka hit och jag åkte. Bara åkte. Lyckan kommer bara till den som är beredd.
Unsorted postcards from California.
Zabriskie Point
L.A och sånt som händer in the USA. | Publicerad 07 december 2012
Paul (i skylt) vid Zabriskie Point.
Zabriskie Point är också namnet på en film från 1970. Ha en fin helg.
Zabriskie Point (pictures from Death Valley)
Minnesbild
L.A och sånt som händer in the USA. | Publicerad 06 december 2012
Stora pinjer skuggade och susade svagt. Genom suset hördes havet. Jag körde ner bilen mot vägkanten och klev ur. Det var gräset som kom mig att stanna. Det var nästan skandinavisk ängsmark med små låga blommor, tusenskönor mest, som kröp fram mot den vilda stranden. Torr jord och torrt vasst gräs var det annars som växte under knotiga cypressträd och mellan pinjerna. De branta bergen var gråa och nakna, klipporna vassa och ogästvänliga. Fruktansvärda både i sin skönhet och farlighet. Att Kalifornien kunde vara så vilt, så vackert, så ödsligt och så förtrollande visste inte jag förrän jag kom hit.
Cypressträdens förvridna stammar var tusen år gamla och inte mycket omkring dem hade förändrats under århundraden. Bergen var grågröna stenar, husen av samma material så att man inte visste vad som var hus och berg. Husen liksom gömde sig i landskapet, hade samma färg som berget. Som fattigmans fästingar såg de ut med fönster ut mot det stora blå.
De smala vägarna gick som zigzag uppför svindlande höjder och ner igen till nästa dal. Att köra på dem var som att åka radiobil. Skarpa knyckiga svängar till höger, till vänster, till höger igen. Självbevarelsedriften höll mig från att titta åt sidorna. Vägkanten var gränslandet på klipporna som stupade lodrätt ner i havet.
Jag körde på vägen och jag tänkte på dig. På farligheten. Gränslandet. Att köra genom svindlande höjder och ner i nästa dal.
Recollection (Big Sur).
Sandstorm
L.A och sånt som händer in the USA. | Publicerad 30 november 2012
Sandstorm i hos mina släktingar i norra Kalifornien.
Mitt kusinbarn Sienna (i ett träd).
Dubbelregnbåge, i dalen såg jag också en månbåge – regnbåge av månsken.
Vargen Agave.
Tidning av min mammas kusin Ivar Södergren (hittad i Kalifornien)
Asp.
Träd reflekterade i en flod.
Mina släktingar släpper en hök fri, som de har räddat och tagit hand om efter den blivit påkörd.
Hoppas ni får en fin helg.
Sandstorm (pics from wilds of Calif.)
