Kvinnoideal

En tanke eller två | Publicerad 01 mars 2013

Klädernas historia genom århundraden är en rysare som berättar vad unga kvinnor har fått stå ut med för att bli åtråvärda och behaga en man så pass att det kom till giftermål. Långt in på förra seklet var kvinnan omyndig och ägd av sin far tills en make tog över. Vackra giftasvuxna döttrar var ett kapital. Med skönhet och behag eller en klädsam talang som att kunna spela piano kunde de bli bortgifta.

1700-talets utstuderat obekväma kläder med pansar liv och stela breda kjolar var omöjliga att sitta i. Höga peruker att balansera. Spetsiga sidenskor med styltklackar. En orgie i plågor och tillgjordhet. Franska revolutionen innebar att kvinnorna släpptes ur rokokotidens peruk- och brokadfängsel och fick vara naturliga i kort lockigt hår, lösa klänningar och bekväma platta skor.

Vem har inte sett Jane Austens ljuvliga unga kvinnor? Fortfarande offer för konvenansens krav men med omöjligheten att kunna röra sig, ja, springa över en gräsmatta utan att hindras av sina kläder. Men snart var denna lössläppta tid över och i mitten på 1800-talet var det hårt snörda midjor och stora ohanterliga kjolar som gällde igen.

Först på 1920-talet hände något radikalt. Det var dåd det tunna pojkidealet lanserades och kvinnokroppen som intill dess varit kurvigt feminin ändrades lydigt för att passa det nya modet som nu dikterades från Paris, i huvudsak av homosexuella män.

Rent generellt kan man slå fast att det tunna pojkidealet dominerat sedan dess. Under min senare tonår fick jag som modell i Paris bevittna oräkneliga vackra anorektiska artonåringar. Nåja, några var femton och rentav tjugosju. Men vid trettiosex började det mera likna symtomen vid en dödlig sjukdom. Det är en dödlig sjukdom.

Modeveckan pågår just nu i Paris. Det har talats mycket om farligheten i det tunna idealet och de mycket unga modellerna. Men jag undrar hur mycket som egentligen har hänt? En del plagg ser ut att vara lagom till min tioåriga syster Sofia.

Kanske har vi inte snörliv längre, men det smärtsamma kvinnoidealet är en pågående rysare. När tar den slut? Och varför ska kvinnans kropp alltid förknippas med något smärtsamt oåtkomligt när det kommer till ideal?

Female ideal. 

Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm

Min bok (om att skriva och ge ut en roman) | Publicerad 27 juni 2012

Varför skriver jag inte om ätstörningar i min bok? En fråga som bland annat bok-bloggen Bokhora tar upp och jag ska göra mitt bästa att besvara den samt några andra frågor om min bok här.

Huvudkaraktären i min bok, Alva, är sjutton år och kommer från en vanlig familj i Sverige. Hon har det inte bra, hennes pappa dricker och mamman har träffat någon ny. Hon har det inte heller osedvanligt dåligt, hon kommer från en ganska vanlig familj i Stockholmsområdet. Sen får hon erbjudandet om att åka till Paris och jobba som modell. Det är inget hon har dröm om, det är något som händer.

I Paris äter hon baguetter och croissanter och det är något de flesta unga tjejer gör som åker till Paris, första gången. Hon gör det därför att det är det man gör och för att hon inte vet något annat. Alva är en ung, lång, smal tjej som blir modell – utan att ha ätstörningar. De tjejerna finns. Jag vet också att det finns många inom modellvärlden som har ätstörningar. Det är sorgligt och ett problem som man inte ska förbise, men det är inte Alvas historia. Det är inte den historian jag vill berätta. Jag vill berätta den om tjejen som var precis som så många unga tjejer, kanske som du och jag, hon som åkte ner till Paris och såg på världen ur en vanlig, ung tjejs perspektiv.

En annan fråga som dykt upp i samband med boken är varför det är så deppigt i Paris, varför är inte allt glamour och glitter och champagne? Mitt svar är: därför att det inte är så kul att flytta till Paris när man är sjutton år och drivs av dåligt självförtroende, ensamhetskänslor och kompisproblem och på köpet blir kär i fel kille. Det är universella problem, som kanske snarare sätts på sin spets när man befinner sig i en ny stad, alldeles själv.

Min tanke med min bok var att skildra en ung tjej i Paris – och i modevärlden- precis som det är. Utan krusiduller eller förvrängda föreställningar om hur fint allt är.

Jag säger som Robert Broberg: 

”Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Du ska aldrig resa bort från dig själv.”

Min bok kan ni läsa mer om här, och beställa här.

A few questions and answers about my latest novel. 

Modell-frågor

Modell | Publicerad 08 mars 2012

Bild: Julia Hetta, på mig i Lovisa Burfitts SS09 kampanj.

Idag och imorgon jobbar jag som modell för Acne i Paris. Jag har jobbat som modell i nästan nio år och numera gör jag framförallt jobb för vänner.

Att jobba som modell är på gott och ont-  den goda sidan är alla kreativa och spännande människor man möter i jobbet, resorna, kläderna, konsten, modet. Men det gäller att inte falla ner i träsket av utseendefixering, dålig självkänsla och viktnojor.

Nu har ni möjligheten att fråga mig om vad ni vill, allt ni undrar om hur det är att jobba som modell. Skriv nere i kommentarsfältet! Puss.

Model-questions- ask below!

Tycker du att jag är tjock?

Modell | Publicerad 13 maj 2011

Modellen sitter framför mig på bageriet ”Ladurée” vid Palais Royal. Egentligen ett bageri, precis som något av de tusentals i stan. Men just det här är berömt för sina delikata franska Maccarons.

- Tycker du att jag är tjock?, frågar hon.

- Nej, svarar jag, varför skulle jag tycka det?

- Jag vet inte… säger hon och börjar sakta massakrera bakelsen. Den är platt och rund i pistagegrönt. Skalet är tunt och hårt och inuti finns en lika grön kräm.

- Ibland känns det så.

- Jag tycker du är jättesmal.

- Gör du?

- Ja… vad har du för höftmått?

Höftmått. Jag förvånas över att det går så enkelt att säga. Det liksom bara kommer, precis som vilken mening som helst.

- Åttiosju, svarar hon oberört, jag hade nittioen förut, nittioen, kan du fatta!?

Hon skär kakan i ytterligare några bitar. Sedan suckar hon och skjuter tallriken åt sidan, tänder en cigg.

- Klart att jag inte fick några jobb då. Men sen bantade jag, eller, inte bantade. Jag åt mera hälsosamt och började träna. Nu har jag åttiosju. Men jag vet inte… jag tycker kanske att jag borde gå ner något kilo till, vad tycker du?

- Nej, du är jättesmal.

- Säkert?

- Ja.

- Åh, tack, säger hon och skär med kniven i bakelsen. Hon väger en bit kaka på skeden, funderar på att smaka, men rör istället runt den på fatet. Krämen sipprar ut över tallriken till en kletig gegga. En grön, kletig gegga.

- Vad har du för höftmått?

På en sån fråga rodnar jag förstås.

- Jag? säger jag.

- Nej, han som sitter där borta! skrattar hon och hytter med huvudet mot en tjock farbror, som sitter i ena hörnet av bageriet och äter en magnifik bakelse med grädde och grön marsipan. Han har en prickig skjorta och hängselbyxor, som ser ut att snart sprängas över magen, som tar upp halva soffan. Bredvid honom, under bordet, sitter en fläckig dalmatinerhund, som han matar direkt ur handen. Hundens skära tunga slickar av gubbens trubbiga små fingrar, och han tar gaffeln och äter själv utan att tvätta sig. Både gubben och hunden har grädde i mustascherna. Vi fnissar, men sen måste jag ju svara på frågan också.

- Åttiofem.

Exakt så kort och koncist. Åttiofem. Snart är jag en av dem, tänker jag i en faslig triumf. Det bubblar upp i magen, som sockerdricka känns det hela vägen upp i huvudet.

- ÅTTIOFEM!?

Hon himlar med ögonen och tar ett djupt halsbloss. Röken ligger som ett grått lock över bordet. Hon lutar sig tillbaka i stolen och kisar mot mig, ögonen smala och mörka.

-  Alla modeller är anorektiskt smala modeller numera.

- Men jag är inte anorektisk.

- Okej, men typ. Har du haft någon ätstörning eller?

- Nej, säger jag.

Handen kramar gaffeln på tallriken. Min Maccaron ligger där orörd. Jag tycker den ser ganska äcklig ut. Men nu spetsar jag den och sväljer hela, i ett nafs.

- Alltså om du har haft det så är det lugnt, för jag vet många modeller som har det och…

- Men jag har ju inte det, har jag ju sagt.

Jag känner hur jag blir fasligt varm i ansiktet. Det kliar och bränner överallt. Det är, som om någon dragit en svettig tröja över huvudet på mig.

- Du förlåt, det var klantigt sagt, säger hon.

Jag slickar av gaffeln. Sedan går jag lös på tallriken. Frenetiskt plockar jag upp varje smula. Med tungan. Med fingertopparna. När hela tallriken är prickfri svarar jag:

- Äsch, det är lugnt. Men det finns faktiskt tjejer, som är smala och tycker att det är jobbigt. Jag har alltid haft en kropp, som en pojke och förut skämdes jag för det.

- Varför det?

- Vet inte, bara gjorde det.

- Det är fint att vara smal.

- Och fult att vara tjock?

Då, när jag var arton år, visste inte jag vad jag skulle tycka. Numera tycker jag varken att det är fult att vara jättesmal, mittemellan eller tjock. Men frågan om vikt är knepig och många lider av mer eller mindre allvarliga ätstörningar.

Hur resonerar ni i frågan om vikt?

TRANSLATION: Skinny or fat, a hard (important) question for many girls. What is your opinion?

Klippa håret för 30 000?

Mode (och sånt) | Publicerad 05 maj 2011

Idag ringde min modellbokare och sade att jag hade option (det vill säga, man är intresserad av att boka mig) till en plåtning för L’Oréal i Paris.

- Det är betalt, men de vill att du klipper håret, okej? sade han
– Hmm… sade jag och funderade samtidigt på om det var det?
– Nå? sade han otåligt.
– Hur mycket får jag betalt?
– 30 000, sade han.

Jag har sparat på mitt hår i snart ett år och jag har varit så stolt över att det nästannästan är långt. Men samtidigt, 30 000. Det är ju inte helt fel. Vad tycker ni att jag ska göra?

TRANSLATION: Got an option for a L’Oréal job today, well payed. But do I want to cut my hair short?