Italien, mitt urval

Resor | Publicerad 25 april 2013

En liten Trattoria, en av de tusentals som finns i Italien. Just den här heter Al Matarel och ligger på Corso Garibaldi i Milano. Interiören är trygg men charmfull. Hårda trästolar överdragna med grön vinyl, runda träbord med rödvita dukar med pappersservetter på. Fula lampetter på ful tapet. Risotton är saffransgul. Vinet kommer i en karaff. Mitt i rummet står en vacker gammal skänk där det alltid finns blommor, en bricka ostar och den runda formen med dagens nygräddade kaka bakad på kärlek, äpplen och smör.

Kaffet förstås. Alltså den oemotståndliga blandningen av beskt och sött, mjukt och hårt.

Skorna. Att komma in i butiken där skorna är i handgjort läder och det luktar något som påminner om ett stall eller en sadelkammare. Skomakaren står bakom disken och lägger i en sula men har inte bråttom. Pratsam, leende och en aning smeksam på ögonen lägger han arbetet åt sidan och engagerar sig i mitt fall.

Florence. Pisa. Lucca. Florence, mest.

Området Cinque Terre. De gamla bergen med sina slingrande åsnestigar och bergsbyarna Monterosso al Mare, Vernazza och Riomaggiore. Trappstegen i de branta stigningarna som är kärleksfullt reparerade och avståndet till närmaste bergsby utmätt i tid istället för kilometer. De knotiga gamla olivträden, glimtarna av lunden där mimosan just slagit ut. Hettan i ansiktet och smaken av jord, grönt och svett. Att komma upp på en höjd och se havet ligga där blankvitt i solen. Att sätta sig på en sten och känna vindens milda svalka i ansiktet.

Olivoljan. Att det finns olja som är pålägg, sås, krydda och en fullkomlig smakfull orgasm.

Ostarna. Att stå vid disken och fundera medan damen framför handlar en bit Provolone. En något större bit Parmesan, en liten bit Pecorino och en trekant Bel Paese. Medan jag står bakom och funderar över om jag ska ha Burratan eller Gorgonzolan?

Aperitivos (så försummade i Frankrike). Här är vi mycket långt ifrån en skål med jordnötter till ett glas vin. Långbord med snittar, foccacia, ostar, inlagda paprikor och aubergines. Aperitivios är inte bara tilltugg, egentligen minst det. Aperitivos är mat, aperitivos är ett sätt att umgås och piggar upp på kvällskvisten.

San Pellegrino. Mineralvattnet som är just så mycket kolsyrat att det inte är menlöst, just så litet att det inte blir påträngande.

Rom.

Milano. Arona med den fantastiska sjön Lago Maggiore som sträcker sig hela vägen till Schweiz.

Italy, my selection.

Italienskor

En tanke eller två | Publicerad 22 april 2013

Anna Magnani.

De ser alla ut som Anna Magnani i Federico Fellinis film ”Roma”. Kraftfulla vackra ansikten där alla sorts känslor ligger klara att störta fram i tårar, skratt, grimaser, kutterljuva leenden. Deras hår, å, de italienska damerna vet vad man kan åstadkomma med ett häftigt, stort hår – lite grann som de stackars flickorna i Dallas – men ändå inte alls så för här är det verkligen tal om att förföra och förhäxa, håna och utmana och driva en man från vettet bara genom att kasta håret framåt, bakåt eller åt sidan.

När en italienska gör entré i en lokal har hon ett sätt som så avgörande skiljer sig från de franska systrarna. Det är något i kroppens hållning, en stolthet som samtidigt är generöst inbjudande. Fransyskor lägger säkert ner mer tid och pengar på att se sexiga ut, men lyckas ändå behålla en snorkighet som ger det motsatta budskapet. Det förnärmande över de franska kvinnornas munnar saknas helt hos de italienska.

Italienskan har gärna med sig hela klanen. Det är mamma, pappa, döttrar, söner, en eller annan måg och svärdotter, unga kusiner av båda könen, den ogifta äldre systern, den galna fastern och gamla mormor. De kommer i samlad trupp och sprider ut sig, ockuperar hela vänstra sidan i restaurangen och en god bit av den högra också och lämnar bara kvar den tråkiga biten nära entrén. Där får fransmän och andra utlänningar tränga ihop sig.

Jag sitter där, på hörnet, och jag förhäxas av italienskorna som så totalt fyller scenen framför mig och lyckas ta mig hela vägen tillbaka till Fellinis ”Roma”.

Italian ladies. 

Milano

Resor | Publicerad 19 april 2013

Milano. Här ska jag dricka gott, italienskt kaffe, gå på aperitivos och se på Opera på La Scala. Har ni tips på något mer jag inte får missa?

Off to Milan. 

Finca Vigía och Ernest Hemingway

En Bok | Publicerad 08 april 2013

Hemingways matsal. Tavla av Joan Miro.

Finca Vigía, Kuba. Här bodde författaren Ernest Hemingway från 1939 till 1960. Han hyrde först huset men köpte det efter att han gift sig med sin tredje fru (han gifte sig totalt fyra gånger) Martha Gellhorn.

Villan är stor, luftig vacker. Fylld av uppstoppade djur, böcker, papper, anteckningar, liv. Det liv Hemingway levde här, på Kuba. Resan till villan åker vi med lokalbuss. Den är full av människor, fattiga människor som ser på oss vita med förundran, varför åker vi här? Varför tar vi inte en taxi och betalar med turist-pesos? Sist jag var på Kuba hade turisterna dollar och kubanerna sin egna valuta i pesos. Idag är det ändrat, truster har också pesos. Men de har annan kurs, samma som dollarn. Inget större skillnad egentligen, alltså. San Francisco de Paula, den lilla förorten till Havanna i vilken Hemingways gamla villa, numera museum, ligger i är en skitig förort. Varmt, smutsigt, svettigt. Så kommer vi till villan. En stor lummig trädgård. Fläktande svala vindar och därborta skymtar vi den stora polen och där Hemingways båt. Hemingway var en gedigen fiskare och god vän med Kubanerna. När han lämnade Finca Vigia och flyttade hem till USA gav han sin villa åt det Kubanska folket. Samma sak gjorde han med sitt Nobelpris.

Villan står idag intakt, precis så som Hemingway lämnade den för över femtio år sen. Det är bara Kuba som har förändrats. Inget stöd från Sovjet längre, ingen mera revolution. Bara en fattig, turistberoende liten ö kvar i handelsblokad och politisk diktatur. Men så vackert, så fullt av liv och genuina människor.

Skrivbord.

Skrivmaskin.

Båt.

Finca Vigía and Ernest Hemingway. 

Turkosblått, Kuba

Resor | Publicerad 07 april 2013

Detta vackra, lena underbara hav. Så mjukt och varmt att kasta sig i, simma i, njuta av. Jag skulle vilja ta med det till Sverige, ha det i bagaget och låna det en dag när det behövs.

Sea, Cuba.