Lejonbarn

Hon ser ut som en liten lejoninna. Hon har guldlockigt hår och bärnstensögon som kisar vid glädje eller ilska. Hon har små välformade ben och otroligt små fötter. Jag vet inte om hon är lik sin pappa eller mamma – egentligen är hon nog mest lik sig själv. Det finns ju bara ett exemplar av henne.

Så länge jag har känt henne har hon sett ut som ett lejonbarn. Med stort lejonhår och lika stort hjärta. Hon heter Molly. Med Sonia som mellannamn. Hennes bror heter Leo (passande lejonnamn). Leo ryter till ganska ofta. Men på kvinnors vis besegrar hon honom med sin villkorslösa kärlek. För hennes ömhet finns inga gränser. Hon kelar med den truliga tioåringen som tillåter henne kramas i alla fall när de sover.

Hennes djur följer henne överallt. Zebror, giraffer, hundar, ekorrar, bäver, mus. Hon matar, hon bäddar. Alla ska äta. Alla ska sova. Jag minns en gång när vi glömde ta med hennes plyschbäver när vi skulle gå ut på restaurang i Paris (han heter Castor – som betyder bäver på franska). Det blev ett stort raseri som skakade hela familjen.

Det är viktigt att allt är lika mellan Molly och hennes bror. Häromdagen när vi satt uppe sent och tittade på de Olympiska spelen ville hon inte. VILLE INTE SOVA! Hon skulle vara uppe like länge som sin storebror. Det fick bli jag som nattade henne. Jag, som hon inte delat säng med på ganska länge (vilket hon konstaterade på barns självklara, okomplicerade vis).

Jag vet inget bättre än att sova med små barn. Ni vet. Hur de flyttar sig nära för att aldrig förlora kroppskontakten. Vi låg uppe och kliade varandra på ryggen innan vi somnade. När vi vaknade på morgonen låg vi tätt tillsammans längst ut på kanten av sängen. På andra sidan hennes rygg fanns det ledigt för två barn till. Minst. Hennes små händer låg och värmde sig på min mage. Hennes hår var utfällt som en varm fäll över mitt. Hennes andetag var lätta och snusande och milt sövande. Så som mycket små barn låter när de sover.

Little Lioness.