Leva och dö som en pion

I huset där jag sitter och skriver i sommar finns det en magnifik trädgård. Familjen har åkt på semester och nu sköter jag den. Jag vattnar narcisserna, lavendelbusken och de gamla, svagt rosa rosorna som växer längst stenmuren.

Jag tänker på blommor. Jag undrar hur mina pelargoner mår hemma i Paris – har de fått tillräckligt mycket vatten? Pelargonerna. De är strävsamma och anspråkslösa. De är vackra, men de prålar inte. Annat är det med pioner. All denna skira ömtåliga skönhet, denna imponerande livskraft. Pionernas doft är söt och sövande. Färgen lätt och svävande. Att titta på en pion är som att titta på en poem. Eller en rodnande hjältinna ur en roman för länge sedan. Då oskulden och aningslösheten var unga flickors vackraste egenskaper.

Pionerna blommar mycket fort. Över en natt kan de gå från ungflicksstadiet in i sin fulla blom. När de dör tappar de alla bladen samtidigt. Sedan ligger de i stora, skräpiga drivor som folk trampar på.

Min släkting, Kerstin Thorvall, skrev en dikt om att hon ville dö som en pion;

”Gode Gud
när jag dör
låt mig då få dö som en pion.
Slarvigt och snabbt
med alla bladen
som faller på en gång
bruna och skrynkliga i kanten
och så oerhört trötta
Från överdådigt, vidöppet liv
rakt in i
den definitiva döden på gruset
där skor trampar på mig
och föser undan mig med klacken
så att jag inte skall ligga där
och skräpa” 

När Kerstin Thorvall begravdes i April 2010 var hennes kista täckt av pioner. Idag går jag i min trädgård som inte är min och tänker jag på Kerstin, kanske vill jag också dö som en pion.

Live and die like a peony.