Min kärlek till barn

Har funnits med mig länge. Kanske finns det en spillra barnasinne inom mig som aldrig växte upp. Ofta känner jag mig som ett barn igen. Som när en 2-åring kletade nyputsade fönstret fullt med konst i nyponmarmelad och sa: titta, fint moster! Och jag stillnade raseriet i bröstkorgen och såg hur vackert det var. I den sekunden tyckte jag hela vår vuxna värld var tråkig.

Jag vill leva i detta plötsliga seende. Får låna småsyrror och annat för att inte glömma hur det gåtfulla folket ser. De som kan titta på dig länge och fråga: Hur kan tvåhundrafemtio hästar dö på en gång? Just så- såg jag på världen när jag nekade Kinagrytan. Enligt familjeanekdoten grät jag häftigt och sa: Det är hemskt att döda kineser!

Min lilla systerdotter har stort medlidande- hon tultar kring och försöker resa upp kullvälta stolar. När jag städade och tog bort mattan tyckte hon att golvet frös. Burken som var tom måste fyllas med något – burken var hungrig. Eller den kände sig ensam.

En kväll jag ofta tänker på var när jag gick i stan med min lillasyster – då sju år – och vi stötte på en ilsken hund. Jag fräste något om elaka hundkrakar.

- Det finns inga elaka hundar, sa min syster. Det finns bara olyckliga hundar.

Att se världen så, med nyfödd oanfrätt medkänsla.

My love for children.