Moster är barnvakt

Hon har lengult kring hjässan och folkviseblå blick. Hon vet vad jag heter nu.

”Ida!” ropar hon och sen springer hon rätt in i min famn.

Hon är liksom mjuk överallt.

Hennes små fingrar känner på outforskade områden: mitt hår, mina kinder, mina ögon, ögonlocken. Hon har varsamma nypor som varken river eller knycklar. Hon ler milt. Men hon kan SJÄLV. Det får jag veta när vi ska äta. Förvånansvärt lite stekt potatis hamnar på mosters nya blus. Men det är hemskt tråkigt att äta, eller hur? Det finns så mycket mer spännande i livet. Leksakslådan ägnar hon tankspritt intresse. Petar på klossar, släpper en lastbil i golvet, kloff! Matar dockan, slänger en speldosa som inte är samarbetsvillig. Hon forskar vidare i köket. För inga leksaker i världen är roligare än sockerkaksformar, konservöppnare, grytlock. Hon hittar en träslev och rör om. Tultande vankar hon runt i rummet och rör med sleven i grytan och nynnar: Ja ja ja. Som en fundersam liten gumma.

Att följa en tvååring i några timmar är en allsidig motion. Vi gungar, vi leker gurka i trädgården, vi provar alla skor i farstun. Moster tar sig en paus utsträckt på golvet. Lilla Roya (hennes namn betyder dröm på persiska, det är ett passande namn tycker jag) lutar gosmagen mot min. Snart är vi ute i trädgården igen. Roya vill gunga mera. Roya vill äta jord. Roya kan SJÄLV. Just då står hennes mamma i dörren. Lilla Roya kvittrar förtjust.

På kvällen hittar jag Kerstin Ekman i badkaret. En mackbit ligger och sover under min huvudkudde. Nallen är nerbäddad bredvid. Också nallar måste matas och nattas.

Livet med en tvååring är fullt av överraskningar.

Aunt Ida is babysitting.