På hösten vill jag sitta trångt med någon

Jag minns en gång när jag var på en djurpark och tittade på kanariefåglar. De satt i en stor vit bur med turkosblått galler och trängdes på en pinne. De var mycket små och fem stycken. Tätt, tätt intill varandra satt de och jublade. Som en stor människa som stod bredvid tänkte jag då först; ”Vilka dumma fåglar! Sitta så där nära varann, när de har en hel bur att vara i!”

Men sen kom jag på hur det är att sova med små barn. Ni vet. Hur de vill ligga klistrade och kramas utan att förlora kroppskontakten. När man själv drar sig undan för att få lite svängrum, så kommer de krypande efter.

Vi lever i en tid där man värderar det ”egna”. Eget rum, egen säng, eget hus, egen bil, egen strand. Ju mera pengar man har desto mer går man in för ensamheten. Som om man alldeles glömt bort tryggheten i att sitta trångt med någon. Men jag kan känna det ibland. Kan inte ni det också? Om man är ledsen och frusen, då vill man krypa nära någon. När man är rädd vill man ha en hand att hålla i. Och när det blir kallt och vått och mörkt. Då vill man bara krama någon.

Troligen är det något väldigt primitivt i det och på den punkten är jag fortfarande primitiv som fåglar och små barn. Visst delar jag den svenska svagheten för isolerade torp och ensamma stränder. Men jag vill också se människor.

In the fall, I’d sit tight with someone.