Sommarljus i själen

Skönheten och vemodet i den svenska sommaren är mycket svenskt och finns kanske bara i Norden. På samma sätt som de ljusa nätterna. Ingenstans i världen är sommaren så hysteriskt efterlängtad som i Sverige. Sommaren är drömmen vi går och längtar efter hela den långa, svarta vintern. Jag blir en annan människa, när solen är varm och jag tar på min randiga klänning och de vita sandalerna och går ut i ljuset. På sommaren blir jag gladare och vackrare. Blir ni också det?

Vi (jag), som går och är ständigt havande med den kalla, stumma ångesten utan ansikte vet alldeles säkert vad ljuset innebär. Det innebär att ångesten släpper taget (ibland, i alla fall). När man en dag stannar till, drar ett djupt andetag och plötsligt märker att den är borta. Herre Gud. Den är ju inte där. Jag kan andas igen. Det ligger inte längre en tung isbjörn på mitt bröst och förlamar mig. Den är borta. Den har gått sin väg.

Just det ögonblicket är en så fantastisk upplevelse att jag knappt törs gå in i det. Mitt i den obeskrivliga lättnaden kan jag bli rädd. Är det ett misstag? Har ångesten möjligtvis tagit sig en liten kaffepaus, för att snart kasta sig över mig med nya, fräscha krafter? Men så småningom kan jag räkna med att sommaren och solen skiner för den här gången. Och då. Då. Kommer lyckan. Den lyser och sjunger och talar om möjligheten att bli levande igen.

När jag blir levande lever jag verkligen. Osorterat älskar jag allt som kommer i min väg. Hus, träd, städer och människor. Musikstycken, franska ostar och hallonglass. Igår när jag gick längt stranden kom en ung man fram till mig och sa:

”Där går du och lyser.”

Förvirrat vände jag på huvudet, menade han någon annan – någon som gick bakom mig? Men den unga mannan tittade på mig.

Då tänkte jag att ja, det gör jag. Och det tänker jag fortsätta med så länge solen lyser.

Summer light in my soul.