”Tack för tårtan”

I huset bredvid min lilla skrivstuga bor det tre barn. Den yngsta är tio år och honom spenderar jag mest tid med. Vi spelar basket på gården bredvid huset eller lagar pannkakor ihop. Mellanbarnet, Nora, är tretton år. Henne ser jag mera sporadiskt. Hon har så mycket med sig själv. Det händer att hon blir hemskt pratsugen, då kan vi stå i köket och laga muffins och hon berättar om någon kille. Men nästa gång jag ser henne har hon håret över ansiktet och säger inget, bara ett dystert: ”Usch, vad ful jag är.”
Fast det är ju såklart inte sant.
Den tredje, Nikolas, har just fyllt sexton år. Honom ser jag minst. Det händer att jag ser honom någon morgon, men det blir inte mycket sagt. Ingen av oss är särskilt talför på morgonen. Men det är roligt att se honom. Ibland kan han också oväntat komma till middagen, då sticker han in huvet i köket fem minuter innan mat och frågar:
”Hej, när är det käk?”
”Om fem minuter”, säger jag (om det är jag som lagar mat).
”Okej, då kommer jag”, säger han.
Då får jag slänga på ett extra paket korv. För ”jag” kan innebär jag och mina tre hungriga polare som också vill ha käk. Det kan också hända att han ändrar sig, då äter han hos en annan kvinna i stället.
När han ändå kommer är han vänlig, men förströdd.
”Tja, läget?”
Och samtidigt som jag öppnar munnen för att svara tittar han på klockan, så att jag ska förstå att tiden är knapp. Det är ingen idé att gå in djupare på hur det är. Han äter fort och koncentrerat. Som en som sitter och äter under uppehållet mellan två tåg och bara har tio minuter på sig. Högst. Sen går han ut i hallen, drar borsten genom håret. Tar jackan från kroken:
”Jaha, då sticker jag då.”

Häromdagen fyllde han sexton år. Jag och Tom, den yngre sonen, lagade pannkakstårta med grädde och färska blåbär. Fnittriga och pirriga gick vi ner till honom med tårtan på fat. Men när vi kom låg han och sov och ville inte bli väckt. Vi lämnade tårtan med en liten gratulationslapp. Fem timmar senare, vid tretton-snåret sådär när han vaknat, kom han upp med ett rensat tårtfat och sa:
”Tack för tårtan, det var gott.”
Han slängde med håret åt sidan och såg på mig med ett snett leende. Och jag kände hur det tände till i hela kroppen på mig. Jag blev så barnsligt lycklig över att jag gjort honom lite glad.

Thanks for the cake.