Vuxen

Det är så intressant det där med åldrar. Jag har ströjobbat några år inom vården och dessa år har fått mig att förstå att åldern sitter i sinnet och ingen annanstans. Arbetskamrater i 60-årsåldern har verkat 40 år yngre och vårdtagare (inte dementa) har fått en chock när de kollat sig i spegeln och möts av en vithårigt och skrynkligt ansikte (i sinnet är dom som om de var 25 fortfarande). Personligen trodde jag att när jag ”blev vuxen” skulle jag känna mig som en helt annan person, men jag minns fortfarande hur jag tänkte som 16-åring och ännu yngre. Det som ändras är erfarenheterna och det man tyckte var pinsamt som 16-åring är nu bara som någonting som passar under ”vem kommer ihåg dethär om 100 år”.

jag är 15 år och jag är glad att ha hela livet framför mig. det största beslutet jag behöver ta än på ett tag är vilket gymnasium jag ska välja. och om jag råkar välja fel är det inte hela världen heller.

jag är 22 och känner lite som Ylva, är på rätt väg, men vet inte riktigt om jag är vuxen, för vad är en vuxen? Jag tror också att jag känner mig mer vilsen nu än vad jag gjorde för några år sedan, ibland är allt bara konstigt och ibland rullar det på och jag kan se vägen framför mig. Jag tror att känna sig vilsen leder ofta till något bättre, när man kommer ur det.

just nu så är jag mitt emellan. har framtidsdrömmar men ingen stress med att uppfylla dem, ingen stress med att få ett stadigt liv utan kan ha det lite sådär och såhär med jobb boende och livssituation.
utforskar livet och varje dag, ingen stress med att växa upp utan mer ha kul och se det fina omkring mig. inspireras. slappna av.

tar saker som det kommer, drömmer och längtar men är inne i en fridfull fas efter ett stormigt år. oavsett stress eller inte, fast jobb och boende och situation eller inte så försöker jag alltid ha blicken uppåt. och hoppas ha det i framtiden oavsett vilken ålder jag är i. men nu är åldern 20. härliga 20.

Jag fråga min mor här om dagen vad som i hennes ögon definierar en vuxen. Hon sa att det är att ta ansvar. Och jag känner likadant, att ta ansvar för att ta sig ur situationer som inte är hållbara som gör att en mår dåligt.

Jag struntar blankt i att jag är i en ålder där det finns en massa ”borden” med utbildning, jobb, familj osv. Jag har min vilja. Jag borde/måste absolut ingenting. Jag tar ansvar för mitt välmående och har följt mitt hjärta fullkomligt sen några år tillbaka och det leder mig alltid rätt och till något nytt spännande. Jag är 26 år och tacksam över att åldras för jag blir vettigare och vettigare.

Sant. Jag gillar det där uttrycket ”vem kommer ihåg det här om hundra år” brukar tänka så själv ibland när det behövs.

Det låter som du har en mycket bra inställning!

Och ur det kommer du. Fortsätt bara

Låter som du befinner dig i en bra fast – njut av den och ladda batterierna inför kommande prövningar.

Bra inställning, fortsätt med den.

Usch, jag tycker verkligen inte om ålder, det är ju faktiskt bara en siffra. Ibland är jag som en tioåring igen och klättrar i träd, medan andra gånger då jag arbetar med politiken känner jag mig äldre än min mamma. Och vissa gånger är jag min egen ålder, 22, för att det passar mig bra just då.

Låter som du har en bra inställning till din ålder – det är ofta så att man vänjer sig, anpassar sig, små förändringar sker utan att man själv tänker på det. Men det finns toppar och dalar och det är när man går över en ”kant” som det känns mest.

Njut av det – och var stark i stunder då nya prövningar kommer