Vykort från Bretagne

Jag sitter i bilen på väg till Bretagne. Det är mild brittsommardag i slutet av september och jag har bara ben som solen vilar på. Det luktar hav och tång om vinden som fläktar i mitt hår från fönstret.

Det Bretagniska landskapet, med de små korstensvirkade husen, den asketiska mjuka färgskalan som sträcker sig mellan land och hav bredvid mig. Vitt, svart, beige, blått och mjukt grönt. Om man vore målare, så är det bara att måla av. Det finns ingenting att dra ifrån eller lägga till. Det är fulländat.

Jag ska besöka Lisa – en begåvad ung kvinna med rötter i det här landskapet. Hennes mormor pratar det regionala språket Bretonska. Ett keltiskt språk besläktat med kymriska. De äldsta bosättningarna i dagens Bretagne är femtusen år gamla. Romarna kallade området för Armorica eller Gallia Lugdunensis. Idag heter det Côtes-d’Armor. Kustområde.

Kusten är det jag ser bredvid mig när jag kör sträckan ner från Paris till Lisas familjehus i Illifaut. Den farliga, vindpinade kusten. Branta sluttningar, tidvatten. Klippor. Kuststigar som löper över kullarna längst kustlinjen. Forsythian blommar här på våren. Gula blommor sprider sig likt eld. Så här på sensommaren blommar ljungen. Den purpurlila som påminner om den på Österlen där jag växte upp. När jag ser på landskapet är det som att tvätta ögonen och själen. Det känns som att komma hem.

Postcard from Brittany.