Annons
Annons

En bok


 

”Boken till dig” fick jag i present en gång av författaren Kerstin Thorvall, och det var något av det finaste jag har fått.


Boken, som kom ut 1959 är en av Kerstin Thorvalls första böcker, när den kom var den en av de få som riktade sig direkt till ungdomar.

Boken är signerad till mig av Kerstin själv.

Annons

Här är ett utdrag ur boken;

”Hon väntar på honom vid Centralen. Hennes hår glänser av tvåhundra borsttag, och när hon lyfter handen för att släta till luggen, känner hon hur armens hud fortfarande doftar av badoljan, hon lånade av mamma i morse. Hon öppnar väskan och smyger fram spegel och läppstift. Fyller munnens hallonröda kontur. Ler och upptäcker en liten svart prick mellan två av framtänderna. Hastigt petar hon bort den, och skrattar prövande mot sin bild igen. Sen stoppar hon med en belåten suck ner spegeln och ser med lyckliga läppar ut över Centralens folkhav. Långt därborta kommer han, Flera flickor vänder sig om efter honom, när han går fram mot henne. Hon känner den utvaldas lugna säkerhet och ser medlidsamt på de vanlottade. ”Han är min”, tänker hon övermodigt, ”jag är hemskt ledsen, men det är med mig han ska gå ut.”

Sen sitter de på tåget, mitt emot varandra. Vid motsatta fönstret sitter ett medelålders par. Han läser tidningen. Hon ser ut genom fönstret. Hennes händer plockar nervöst med nylonvantarnas rytsch, munnen rör sig oavbrutet i ett halvhögt samtal med den uppslagna tidningen mitt emot. Vagnen är för övrigt fylld med män i sportkostym och gevär. Ett manligt kollektiv av dumma kvickheter och högljudda gapskratt. Röda fylliga ansikten, fettvalkar i nacken, byxbakar som välmående sväller ut på bänkarna. Flickan ser med vidöppna ögon allihop. Gubbarna med för högt blodtryck och den halvgamla damen, vars haklinje har skrumpnat. Ordlöst reser hon sig och sätter sig bredvid pojken. Kryper nära honom för att söka skydd. Hon ler tacksamt, när hans arm fångar in hennes axlar.

”Evald”, säger damen, ”Evald, visst är det här någonstans, som den där lilla kyrkan ligger, som Birgitta och Frans vigdes i ? Den skulle ligga här nånstans- Olga sa, att det var en sån förtjusande liten medeltidskyrka. – Kommer du ihåg Evald, om det var mellan Ristorp och Snäbäck eller om det var först efter Snäbäck?” Hennes ögon vädjar mot tidningssidorna. ”Jag förstår inte Evald”, fortsätter den malande rösten, ”det borde vara här någonstans- vi kan väl inte ha åkt förbi redan? Den skulle ligga alldeles bredvid järnvägen, sa Olga. Han tyckte det var så synd att vi aldrig kom på bröllopet, men jag sa, att du vet ju hur mycket Evald har att göra…” En svag rörelse prasslar i tidningen, som en vindil hastigt hade bläddrat genom bladen. Kvinnan tystnar förväntansfullt, men tidningens läge förändras inte. Hon suckar och slätar till vantarna. Sen ser hon ut genom fönstret igen. Tåget stannar nu in mot nästa station. (…) Gevärsmännen har bullrande och rest sig upp. Med harklingar och stönanden plockar de ner väskor och keps, knackar ur pipor, dödar cigaretter. De skrattar frustande, när de stöter mot varandra i den trånga gången.

Kvinnan som aldrig hittar sin kyrka ser intresserat på dem. Hennes ögon smalnar flirtigt, munnen öppnas till hälften för att vara färdig för ett leende. Men hon får aldrig användning för sin beredskap. Männen ser henne inte. De ser en sextonåring med blont nytvättat hår och långa brunbrända ben.

”Riktigt lammkött du Pelle”, säger någon halvhögt i dörren ut. Skrattet dränker Pelles svar, men flickan blir blodröd i ansiktet. Hon vänder sig hjälplöst mot pojken, vars halssenor är späda av vrede och förakt.
”Fy fan vilka äckliga gubbs” säger han högt och drar flickan närmare sig. I en hastig sekund känner hon på ett egendomligt påtagligt sätt pojkens närhet. den hårda fasta kroppen, den starka seniga armen, de raka axlarna. Kraftiga bruna händer med känsliga fingertoppar smeker hennes hals. (…) Kvinnan vid det andra fönstret har tystnat. Hon ser uttryckslöst på pojken och flickan. hennes ansikte har ramlat ner. Trötta hjälplösa linjer ramar in munnen. Nylonhänderna knäpper oavbrutet i väskknappen. Knäpper upp, knäpper igen, knäpper upp, knäpper igen… Och tåget går vidare. Vid nästa station ska pojken och flickan stiga av. De har en hel dag framför sig. Vid tanken ler de mot varandra. Men i flickans ögon finns ännu spår av någon sorts rädsla.

”Bisse”, säger pojken tyst.
”Mmmm, vad är det?” svarar flickan.
”Hej” säger pojken och blåser på hennes pannlugg. Då ljusnar flickans ansikte och hennes röst är full av lyckligt skratt då hon viskar tillbaka.
”Hej själv. Kul att träffa dig…”

(…)” Kerstin Thorvall, 1959.





I boken finns också många praktiska tips och Kerstins fina illustrationer, Kerstin Thorvall utbildade sig nämligen först till modetecknerska på Beckmans i Stockholm. Därefter blev hon författare, men illustrationerna finns med i många böcker.





Boken gjordes en nyupplaga på av Albert Bonniers Förlag 2000, finns i en välsorterad bokhandel och på biblioteket. Åh, läs den!

TRANSLATION: A book I got as a present from author Kerstin Throvall.

Dela
Dela
 

Annons
Annons
Annons


Laddar